Evig Natt

Kapitel 16

Klara var tyst en lång stund, försjunken i tankar innan hon tvingade fram ett litet leende. "Tack, Sofia." orden kändes mesiga men det var det enda hon kunde komma på att säga. Hon mötte Jens blick. "Ingen märker att ett litet barn lyssnar förrän det är försent." kommenterade Jen. "Jag hörde diskussionerna och placerade mig vid dig och skyddade dig med allt jag hade." Klara nickade och tittade ner i sitt knä. Hon visste inte vad hon skulle känna eller tänka. De människor som hon vuxit upp att respektera och tycka om hade velat döda henne. Det var en obehaglig tanke som fick henne att vilja krypa ihop och gömma sig.

Ett dån och ett skrik bakom dem väckte dem några timmar senare. Josie,en av de unga nya mammorna hade somnat utmattad och tappat sin fackla. Mörkretsmonster hade passat på och slitit med henne in i de kolsvarta skuggorna blandträden. Några skrek till och pressade sig närmare de andra i gruppen. "Vad vardet som lät?" frågade någon. "Er by." förkunnade Steve hårt. "Nu har niingenstans att ta vägen, förutom framåt med oss." ett gällt skrik av raserihördes från deras forna hem.

"Upp och hoppa!" Steve klappade hårt med händernaoch började fösa upp människorna på fötter. "Det är bara en tidsfråga innan dekommer hitåt. de har försökt jaga och äta er hur många år som helst och sen närde äntligen lyckas komma in så är ni borta!" Steve skrattade högt. "Det kan degott ha!" Klara blängde på honom men hjälpte tyst Siobhan på fötter igen. Jensträckte ut handen mot henne. Klara stirrade på handen innan hon mötte Jensblick och långsamt tog hennes hand igen. Hon hade inte tid eller råd att varaarg just nu. Hon kunde skälla senare när de kommit fram. "om vi kommerfram" viskade en elak röst inom henne. Hon blev torr i munnen och kramade Jenshand hårt.