Evig Natt

Kapitel 14

Klara gick under tystnad medan hjärnan arbetade på högvarv. En del av henne ville släppa Jens hand, men mörkrets tryckande närvaro gjorde att hon behövde den tröstande närvaron. Jen måste ha misstagit sig. Alla visste att det var en dödsdom att gå ut i mörkret. Allting utanför eldens sken var dödsdömt. Hon hörde Siobhans tysta gråt någonstans bakom sig. Steve var grym. Att döda någon var en sak, men att döma en människa till att för evigt leva i det mörker som de fruktade varje natt var omänskligt. "Vi stannar här och vilar!" ropade Steve vänd mot människorna som tittade på honom med tomma ögon. Fruktan och hopplöshet hade sugit musten ur dem. Lydigt sjönk de ner på marken och kröp nära inpå varandra för att hålla värmen och dela ljusets skydd. Någon hjälpte Siobhan sätta sig, James tittade på henne med äckel i blicken.

Jen drog med sig Klara mot Siobhan och de satte sig försiktigt bredvidden äldre kvinnan. Siobhan vände ansiktet mot dem när hon hörde dem. "Det ärjag och Klara, Siobhan" sa Jen med mjuk röst. Kvinnan slappnade synbart av ochlog plågat. Klara kunde inte sluta stirra på de insjunkna ögonlocken där Siobhansblåa ögon en gång hade varit. Blodet i hennes ansikte var nu torkat och randigtav tårar som runnit sen de lämnade sina hem. Hon kastade en hatisk blick mot Steve.Hur kunde en människa vara så grym? Jen tog Siobhans hand med sin fria ochkramade den hårt. "Jag är så ledsen att det här hände dig." sa hon lågt. Siobhanskakade på huvudet. "Hellre jag än du, Jen." Jen tvekade innan hon fortsatte. "Jagberättade för Klara om när hon kom till vår by ... "Siobhan vände sitt ansiktetvärt mot henne. "Varför?" frågade hon skarpt. "Därför att hon behöver få veta,Siobhan" fräste Jen. Klara tittade mellan de båda kvinnorna. "Jag ville veta, Siobhan."De var tysta en stund innan en gumma i närheten höjde rösten. "Men säg det, Siobhan!"