Evig Natt

Kapitel 3

På väg mot köket stötte de på Jim, en sjuklig pojke som alltid haft ett gott öga till Klara. Jims ögon ljusnade märkbart när han såg de två flickorna och de stannade för att prata. "God morgon!" han log brett mot dem. "God morgon" mumlade de i kör, de hade märkt hans förälskelse i Klara och ingen av dem var bekväm med den. Det var en sådan där sak som man inte hade någon anledning att vara obekväm av men ändå var. "Vad har ni idag?" frågade han muntert innan han raskt fortsatte, "Jag har syslöjd igen, kanske jag får äran att sy någon av era kläder" han blinkade med ena ögat på ett sätt han trodde var flörtigt. Jen tog diskret ett halvt steg framför Klara. "Vi syr våra kläder själva när vi behöver det. Tack för erbjudandet." Slog hon fast och borrade in blicken i pojken vars leende bleknade och en halv sekund såg irriterad ut innan han kom på sig. "Naturligtvis" log han med frostig blick på Jen. Klara kastade en snabb blick på Jim. "Jen, vi måste gå innan vi blir sena", kommenterade hon med mjuk röst. "Jag tror det gäller dig med, Jim. Du vill väl inte bli sen?" Jens röst var hård och människor runt omkring som ännu inte kommit iväg till sina utdelade sysslor tittade på dem. Jim noterade de nyfikna blickarna och tog besvärat ett steg tillbaka innan han mumlade ett adjö och gick. Klara suckade lättat. "Tack, Jen" sa hon lågt. "Jag vet inte varför, men jag har svårt för honom." Jen följde Jim med blicken innan hon tog till orda. "Det är för att han är en slempropp. Kom nu innan vi blir sena på riktigt."

Dagen flög förbi och flickorna hade fullt upp med att diska, förbereda, hacka, ja allt egentligen som hörde matlagning till. Klara kom på sig själv med att ofrivilligt ha roligt. Det var egentligen inte mattjänstgöringen i sig som hon inte tyckte om, det var diskandet hon tyckte var äckligt. Själva matlagningen tyckte hon faktiskt var rolig. 

När Siobhan kom in i det stora köket och hälsade på kilade Jen snabbt iväg mot den äldre kvinnan. De ställde sig lite avsides och hade ett dämpat samtal. De övriga i köket kastade nyfikna blickar men det gick inte att utröna vad det handlade om. När Jen till slut kom tillbaka till Klara som var i full färd att knåda en deg var hon sammanbiten. "Hur gick det?" frågade Klara lågt. "Vår vördade ledare informerade mig om att jag ska vara glad att hon tillåter att jag är med dig varje dag" morrade Jen sammanbitet. "Hon tyckte jag skulle hålla mig till det jag gjorde bäst, vilket är att hålla dig trygg". Klara stannade upp med stora ögon. "Hon hade väl inte satt oss i olika arbetslag väl?" frågade hon förfärat. Jen skakade på huvudet, "Det tror jag inte att vi behöver vara oroliga för. Jag tror att hon bara ville köra ner sin makt i halsen på mig, och påminna mig om att inte ifrågasätta henne." Jen log lugnande mot Klara och dolde sin inre oro. Hon hoppades att hon hade rätt.