Evig Natt

Kapitel 6

Dagarna gick och sakta började folk att slappna av. Siobhans tal hade gått in och människornas arbetsmoral hade förbättrats avsevärt. James hade slutat strutta runt efter en hel dags latringropsgrävning. Jen visste att det bara var en tidsfråga innan det skulle vända och han skulle börja rycka i Siobhans kjolar att lyssna på honom igen. James hade för mycket karisma för en korkad människa och hade en förmåga att få den sämsta idén att låta som det bästa man kunde göra. Jen och Klara visste att det troligtvis hade med James att göra varför de hade varit ute så sent den där kvällen men nu verkade ordningen vara återställd.

De satte sig i samlingsbyggnaden och dörrarna bommades som vanligt igen och facklorna fladdrade med sitt gula sken. dagens matlagningslag kom ut med tallrik efter tallrik och ingen låtsades om mörkret som sakta tog över allting utanför deras trygghet. uppskattande mumlanden över maten hördes tillsammans med klirrandet från kniv och gaffel. De var mätta och belåtna och satt och halvsov i den bekväma värmen.

Ett nytt läte fick alla att stelna till. De tittade sig förvirrat omkring för att försöka lokalisera ljudet. Jen och några av de som satt närmast den förbommade porten stirrade på den. Sen hördes det igen. Bankningar. På porten. Vilket betydde att någon var utanför i mörkret. Siobhan kom fram till dem och stirrade på den. Vad skulle de göra nu? Släppa in vem det nu var och riskera 200 män, kvinnor och barns liv, eller låta vem eller vilka det nu var där ute möta vad som kunde vara en säker död? Jen och Siobhans blickar möttes i tystnad. Det sved på samvetet men de kunde inte riskera sitt folks liv för några få främlingar. De vände sig bort.

Innan någon kunde reagera hade Jim och James rusat fram och plockatbort den tunga bommen som höll dörrarna stängda och låsta.