Evig Natt

Kapitel 21

"Man gör sitt bästa för att rädda de man kan. Men man gör också det man måste för att rädda de som står en närmast." Jen tittade förstående på henne och kastade en blick på Klara. "Så du har inte ens lite dåligt samvete för att du hjälpt till att slakta mer än en halv by?" Klaras röst steg för varje ord och hon var på gränsen att tappa den lilla kontroll hon hade över sig själv. "Jag kommer aldrig att förlåta mig, flicka." sa kvinnan lågt med smärta i blicken. 

"Men om jag måste välja mellan mig själv, de mina och främlingar så vinner de mina och jag själv med hästlängder. Kan du ärligt säga att du inte hade gjort vad som helst för din familj? För henne?" hon nickade mot Jen. Klara fortsatte blänga men hon sa ingenting. Kvinnan höjde ett ögonbryn men flickorna vägrade svara. Kvinnan kastade en blick på Steve som gick en bit framför dem och sänkte rösten. "Jag ska göra mitt bästa för att ni ska ta er levande ur det här." Jen nickade och log tacksamt mot henne. "Varför?" frågade Klara med hård röst. Kvinnan tittade på henne. "För att död inte kan vara allt jag åstadkommer innan jag dör." 

Klara tittade på henne. "Varför tvingade ni oss till det här? Vart ska ni?" Klara kände hur kvinnans hårda ögon granskade henne noga innan hon svarade. "Jag kan inte berätta det än." sen skyndade hon på stegen och gick bredvid en annan kvinna från sin grupp.

Jen och Klara följde dem länge med blicken.

En efter en smög de få bybor som var kvar fram till Jen och beklagade sorgen. Siobhan hade haft sina speciella sidor men hon hade varit älskad och respekterad av nästan alla. Undantagen var mycket få. Allteftersom beslagningarna blev fler och fler blev Jens blick tom och hon tittade rakt igenom människorna framför sig. "Jag beklagar", "Bra och rättvis ledare", "Må hon vandra i solen". Orden snurrade i huvudet på henne till slut och hon orkade knappt höra mer. Klara kramade hennes hand ibland. Det fanns ingenting hon kunde göra för sin vän, och vanmakten slet i henne.

Efter några timmars vandring märkte Klara att Steve och en av hans närmasteviskade lågt sinsemellan. De verkade irriterade och otåliga båda två, till slutbörjade de höja rösterna så att hon kunde höra dem. "Vi kommer aldrig komma ditinnan vi kollapsar, Steve! Vi måste pausa och vila, allihop!" "Det är ju därförvi tog med patrasket från byn, Bill. så att vi skulle ha en större chans att klaraoss helskinnade." Han stannade till och vände sig om. "Det påminner mig.Cindy!" ropade han till en av kvinnorna som gick längre bak. Hon nickade ochgranskade byborna som vid det här laget anade vad som väntade. 

Hon noterade atten av dem haltade och tog honom hårt i kragen. "Tio meter bakom." sa hon kallt ochknuffade honom bakåt. "Men ... " började han men hon avbröt. "Du får en fackla,tacka mig" hånade hon. Han sänkte blicken och mumlade fram ett tack. Hennes råaskratt fick det att ila i kroppen på Klara som tryckte sig närmare Jen. Demåste göra något innan hela byn blir utplånad!