Jag tror på oss

Ensam

Heeej igen! Jag har bestämt mig för att fortsätta skriva. Men den här berättelsen kommer nu vara mer fokuserad på Josef och Alexs privat liv. Det kommer gå in mer på deras relation liksom. Självklart kommer jag fortfarande också skriva om resten utav beckgruppen och jobbet i denna berättelse!
————————————————————————

Knackningarna på dörren fick Alex att vakna upp från sin lilla tupplur på soffan. Hon satte sig långsamt upp och gnuggade ögonen. Vad var klockan? Hon snegla över mot ugnen för att kolla på klockan där, 22:47.
Det fanns bara en person som kunde vara den som stod bakom dörren. Hon suckade lite tyst och drog filten över sig för att sen gå och öppna dörren.

Hans ögon flög upp från marken när dörren öppnades. Han visste inte vad han skulle säga. Så istället bara stod han där och stirrade på henne. Hon skakade på huvudet för att få honom att säga något.

"Jag eh...förlåt jag vill inte störa, det var inte meningen att komma såhär sent."

"Vad gör du här Josef?" Säger hon tyst.

Han är påväg att säga något men ångrar sig och kliar lite i nacken.

"Får jag komma in" Säger han tillslut lite blygt.

Hon höjer på ögonbrynen smått och sväljer hårt. Han kollar ner i marken och hon kan inte hjälpa att pirra till över att han var så nervös för att fråga henne. Hon nickar långsamt, även fast han inte ser henne. Sen ställer hon sig åt sidan och vickar på huvudet.

"Kom" Viskar hon och han kollar upp förvånat.

"Är du säker?"

Hon nickar tillbaka till svar och låter honom komma in genom dörren.

Josef klär av sig sin jacka och sina skor. Även om Alexs hem egentligen var lite som ett andra hem för honom, så kända han sig oerhört obekväm av att bara stiga in där nu. Det kändes som att han trängde sig på. Han vände sig om när han kommit in till köket för att kolla på henne.

"Förlåt Alex det här va jättedumt, jag ska inte störa" säger han och börjar gå mot hallen igen. Hon tar tag i hans arm när han går förbi henne.

"Kom, vi sätter oss" säger hon och ler försiktigt. Han tvekar men hennes blick gör så att han inte kan säga nej. Han nickar och följer med henne till soffan.
"Vill du kolla på något?" Säger Alex och sträcker sig efter tevedosan. "Det är bara att sätta på något".

Alex slår på något program som ser iallafall lite intressant ut. Iallafall roligare än rapport och på spåret. Hon lägger händerna i knät och vänder sig mot honom.
"Vad gör du här?" Frågar hon och lägger huvudet på sned. Han kollar bort från henne och på tv:n istället. Han drar sina händer längs med hans byxor och sätter sig lite mer bekvämt.

"Jag...jag vet inte, jag ville inte vara ensam" säger han med blicken fortfarande fast på tv:n. Alexs ena mungipa lyfter på sig och hon sträcker ut handen för att lägga den på hans axel. "Va bra att jag finns då" säger hon och blinkar med ena ögat. Han fnissar och kollar på henne. De behåller ögonkontakten länge. Mycket längre än vad de borde.

Alex blir tröttare och tröttare ju längre de kommer in i programmet. Sakta men säkert lutar hon sitt huvud mot hans axel, tills den tillslut landar där på och hennes ögon är stängda. Josef kollar ner på henne försiktigt och ler när han inser att hon sover. Försiktigt drar han upp sin arm som hon lutar mot och lägger den runt om hennes axel. Han kliar henne längs med armen och fortsätter upp mot hennes hår. Han känner hur även hans ögon börjar bli svåra att hålla sig öppna. Han borde inte stanna. Men nu kan han ju inte gå härifrån när hon ligger så fridfullt emot honom. Han får helt enkelt hålla sig vaken tills hon vaknar till så att han kan gå då. Han vill ju inte bara lämna henne ensam utan att säga något. Men Josefs ögon strider emot hans vilja att vara vaken och tillslut ger han upp. Han låter ögonen slockna och lägger försiktigt huvudet mot Alexs huvud.