Jag tror på oss

Lappen

Alex vakna upp i Josefs armar. Först kändes allt som vanligt. Hon var påväg att hoppa närmare och kyssa hans läppar. Men kom på i mitten av hennes rörelse vad som hade hänt igår. Att det inte var som vanligt. Hon stannade upp och kollade på Josefs ansikte. Hans bröst rörde sig upp och ner och hon kunde inte göra annat än att le. Han var så fin. Hon kunde inte ta bort blicken från honom. Hon kunde inte hjälpa det, hon var tvungen. Långsamt närmade hon han och placerade sina läppar på hans i en mjuk kyss. Den var så mjuk så att han inte ens märkte av det. Hon tog en sista titt på honom, sen hoppade hon försiktigt upp ur sängen och smög in på toaletten för att byta om.

Precis innan hon lämnade hans lägenhet skrev hon en lapp och la på köksbordet. 'Det här blir bra, vi klarar det! Syns sen // A'
Sen smög hon ut och gick ner till bilen för att åka iväg till jobbet.

Josef vaknade upp och kände sig tom. Han kände sig tom innan han ens hann se att Alex inte låg bredvid honom. Kudden bredvid honom luktade fortfarande henne. Så det kändes nästan som att hon var här. Han släppte ut ett tungt andetag och tog tag i kudden som hon hade sovit på. Han tryckte ner den i ansiktet och andades in doften. Hur ska han någonsin klara av att vara utan henne? Speciellt när han vet om att de båda egentligen vill vara med varandra. Och hur i hela helvete skulle han klara av att träffa henne varje dag på jobbet? Att hennes ansikte är det första man möter när man kliver in genom dörrarna. Han ville inte ens tänka på det. Ville inte tänka på ett liv utan henne. Ja, han vet att det inte är ett liv utan henne egentligen. Hon är ju fortfarande där. Men oj vad det känns som att hon så långt, långt borta.

Segt klev han upp ur sängen och gick ut till köket för att ta ett glas vatten. Han måste skölja ner ångesten som satt fast i hans luftstrupe. Han tog ut ett glas och hällde upp vatten ända upp till kanten så att det rann över lite vatten. Han vände sig om medan han halsade ner vattnet och det var då han såg lappen. Han tog ner glaset, torkade sig runt munnen och gick fram för att se vad det stod där på. Han behövde bara se en bokstav för att se att det var Alexs handstil. Det värmdes till i hela hans kropp. Hur kunde en bokstav göra så att han kände så mycket? Han läste texten och kände hur klumpen som han försökt skölja ner, började komma fram igen. Han tog ett djupt andetag och kollade ut genom fönstret. Det regnade. Såklart det gjorde. Vad skulle det annars göra på en sån här dag?

Alex kunde inte fokusera en enda sekund under hela dagen. När skulle han komma? Varför kom han inte? Ville han inte träffa henne kanske? Eller hade det hänt något? Nej stopp Alex. Han kommer, ta det lugnt dagen är fortfarande inte över. Borde hon kanske skicka ett sms till honom? Nej, då hade hon verkat för desperat. Vänta, ta det lugnt, om han inte kommer på hela dagen så kan du höra av dig.

En skepnad skyndade sig fram förbi hennes kontor. Hennes ögon flög upp och till hennes stora glädje var det personen som hon önskade som befann sig på andra sidan väggen. Han kikade snabbt in på hennes kontor. Lite försiktigt eftersom han inte riktigt visste hur de skulle bete sig. "Förlåt, försov mig" sa han och kollade på henne snabbt. Han försökte undvika hennes blick. Hon kollade på honom och försökte fånga upp hans blick "Det är lugnt". Han nickar och vänder sig om för att gå iväg till sitt skrivbord.