Jag tror på oss

Jag är här

Hon stod och stirra på det stora huset. Vad skulle hon göra? Skulle hon springa in till honom? Hennes hjärta skrek ja, men hennes hjärna skrek nej. Tänk om båda skulle bli fast där inne. Ja då hade de ju dött tillsammans iallafall. Och hon skulle aldrig heller klara av att leva med skulden ifall Josef skulle dö där inne och hon inte gjorde nått.
Hon sprang fram till ett fönster och kastade en sten på det. "Josef!" Skrek hon när alla glasbitar fallit ner till marken. Allt hon såg var eldslågor och rök. Ingen Josef. Fan fan fan. Hennes hjärta höll på att hoppa ut från hennes bröst pågrund av den höga pulsen. Hon sprang vidare till ett annat fönster för att se om hon kunde se något där. Inget. Vidare till nästa fönster. Inget.
Hon sprang runt varenda fönster och kollade men såg inget. De enda fönsterna som var kvar var de på övervåningen. Och de kunde hon omöjligt nå. Skulle hon bara springa in och hoppas på att hon möter en levande Josef i dörren? Hon sprang iväg mot dörren och slet upp den snabbt. En stor varm pust slog till henne i ansiktet. Hon vände ansiktet men kollade snabbt tillbaka in igen. Det fanns ingen chans att hon skulle komma in genom de där stora eldslågorna. Det var kört. "Josef!" Skrek hon ännu en gång. Hon kände hur tårarna började rinna ner längs med hennes kinder. Hon gjorde ett försök till med att skrika hans namn, men hennes röst bröt mitt i så det kom knappt ut ett namn ur hennes mun.

Plötsligt hör hon sirener närma sig. Hon vänder sig om snabbt och ser ett blått ljus mellan träden. Va snabba de var. Förvånansvärt snabba. Men i Alexs huvud kändes det som evigheter. Brandbilar och polisbilar sladdar i på vägen och en efter en hoppar ut. "Han gick in" säger hon och pekar på huset medan tårarna rinner ner på hennes kinder. Brandmännen springer in till huset och en utav poliserna kommer fram till Alex. "Så kom, vi sätter oss här borta" säger hon och leder iväg Alex till polisbilen. "Nej! Han är kvar där inne" säger Alex och bryter i rösten. "De har koll på läget, ta det lugnt" Alex skakar på huvudet och försöker slita sig loss från polisens grepp "Släpp mig!". En annan polis kommer fram och lägger en hand på hennes arm "Du kan inte göra något, sätt dig" säger han lugnt och kollar in i hennes ögon. Hon kollar tillbaka på honom med stora ögon. "Skojar du eller?" Säger hon irriterat och drar ifrån sin arm.
Plötsligt hör hon ett högt hostande komma från huset. Hon vänder blicken snabbt och ser en kropp komma ut. En kropp med vanliga kläder på sig, ingen brandman. Hon nästan sätter i halsen och springer iväg mot honom.
Han står med sina händer lutade på knäna och hostar ut all rök som trängt sig in i hans lungor. Han ser i ögonvrån hur någon kommer springande emot honom. Han kollar upp och ser direkt att det är hon. Han ställer sig upp och tar emot hennes kropp i hans famnar. Hon gråter mot hans bröst och rökdoften kittlas i hennes näsa. Hon håller om honom hårt. "Din jävla idiot!" Säger hon och kollar upp på honom. "Förlåt" viskar han och torkar bort en tår under hennes öga. Hon biter sig i kinden och lägger huvudet mot hans bröst igen. "Jag trodde du var död" säger hon tyst. Han sväljer hårt och drar en hand igenom hennes hår. "Jag är här" viskar han bara så att hon hör. "Kom" säger han och lyfter upp hennes huvud. Han leder iväg de så att de kan sätta sig i en utav bilarna.

De sätter sig i baksätena bredvid varandra. Så nära som det bara går. Hon lutar sitt huvud mot hans axel medan de kollar på när brandmännen bär ut Helena Lundgrens döda kropp. Josef släpper ut ett tungt andetag. "Du gjorde allt du kunde" viskar hon och tar tag i hans hand. "Varför är det aldrig tillräckligt?" Säger han och lutar sitt huvud mot hennes som redan ligger på hans axel. Det knackar på fönstret och de lyfter på sina huvud. En polis öppnar dörren "Hörru vi måste köra dig till sjukhuset" säger han och kollar på Josef. "Jag mår bra, det är ingen fara". "Vi kommer" säger Alex och ler smått mot polisen innan han stänger igen dörren. "Jag mår bra helt ärligt" säger Josef och kollar på Alex. "Det spelar ingen roll, vi måste dit ändå och dubbelkolla" svarar hon. Han himlar lite med ögonen och följer med henne ut till bilen som ska köra iväg de till sjukhuset.