Jag tror på oss

Väskan

Alex släpper hans hand och hoppar bakåt. Inte för att hon egentligen ville det. Men hon var tvungen. Det fick inte gå såhär långt. Josef sitter kvar på samma plats i samma position. Han ville bara ta tag i hennes ansikte och kyssa skiten ur henne. Det är allt han velat göra enda sedan han först träffa henne. Men han visste också lika som Alex, att de inte fick.
"Ska vi sätta på nån film?" Föreslår Alex för att lätta upp stämningen. Josef nickar bara, han får inte fram något ljud ur munnen.

De satt på någon komedi som ingen utav de hade sett förut. Ingen utav de var så intresserade i filmen. Utan deras tankar var på helt andra saker. "Du jag tar taxi hem sen...men jag betalar såklart" säger Alex och ler mot honom. Han är påväg att protestera men inser att det nog var bäst om hon inte stannade ikväll, med tanke på vad som hände för en halvtimme sen. Eller vad som höll på att hända för en halvtimme sen.

"Tack för maten, det var väldigt trevligt" säger hon när hon står i hallen med kappan och skorna på. "Ja det var det" säger han och tvingar fram ett leende. Hon är påväg att öppna dörren men vänder sig om för att ge honom en kram innan hon går. Hon lägger sina armar runt om hans nacke och hans armar smyger försiktigt sig fram runt hennes midja. Hon lägger sitt ansikte i hans nacke och andas in hans doft. Hon ville stanna där för alltid. I hans famn. Efter en stund släpper de varandra och är påväg att göra samma sak som hände i soffan. Men de stoppar sig själva. Josef kollar ner på golvet och hon backar mot dörren. "Hejdå då" säger hon och öppnar dörren långsamt "Hejdå". Hur skulle de kunna gå tillbaka till normalt nu?

'Jag glömde min väska hos dig, kan jag komma förbi?' Josef läser sms:et långsamt och svarar snabbt tillbaka med ett 'Ja' när han läst klart det som hon skrev. Han skickade iväg det och slängde telefonen på soffan. Allt han ville var att hon skulle vara här med han. Men hur skulle han bete sig?

Alex verkar redan ha varit i närheten när hon skickade och fråga om hon kunde komma över, för inte ens fem minuter hann gå innan det knackade på dörren. "Tja" säger han när han möter hennes ansikte, hon ler och hejar tillbaka. Han låter henne komma in genom dörren. Han visste inte om hon bara ville hämta väskan snabbt eller om hon ville stanna kvar ett tag. "Vill du ha kaffe eller nått?" frågar han när hon tagit upp din väska. "Ehh...jag vet inte om jag hinner jag ska åka och handla och sen ska jag-"
"Okej" avbryter han hennes bortförklaringar. Hon biter sig lite i läppen för att inte säga något mer. De kollar på varandra ett litet tag innan Alex vänder sig om och säger att hon borde gå nu. "Vänta...borde vi inte prata om det Alex?" Säger han för att stoppa henne från att gå iväg. Hon vänder sig om och kollar på honom med en hand fortfarande på dörrhandtaget. "Jag-...jag vet inte Josef".
"Vet inte?" Säger han och lyfter på ögonbrynen "Jag vet inte vad jag ska säga" förtydligar hon och biter sig själv i kinden. Han nickar långsamt och lägger armarna i kors. "Okej då" säger han och trycker ihop läpparna. Hon är påväg att säga något men ångrar sig sen och öppnar dörren. Säger inget utan bara går ut och stänger dörren bakom sig.

Josef står kvar i hallen och bara kollar på dörren som hon precis stängde igen. Vad han inte visste var att Alex också stod kvar på andra sidan dörren. Hon kollade på dörren som hon precis stängt igen. Utan att veta om det, hade de en ögonkontakt genom en stängd dörr. Hon tog några djupa andetag och kliade sig i pannan. Skärp dig Alex. Och kollade på dörren en sista gång och den lilla namnlappen som satt där på, J. Eriksson. Klumpen växte sig fram i magen. Sen vände hon sig om och började gå ner för de långa trapporna.

När Alex kom hem slängde hon av sig sina kläder och satte fort på sig en hoodie som hon brukar använda när Josef kommer över lite spontant på kvällen. Josef hoodien. Han hade aldrig haft på sig den, men på något sätt luktade den ändå så mycket Josef. Hon drog upp kragen och andades in hans doft. Hon kröp ner i sängen och begravde sig själv i hans doft. Det var det närmaste hon fick komma honom just nu.