Jag tror på oss

Hissen

Alex vaknar upp i samma position som de somna i. Hon blinkar hårt med ögonen för att registrera vart hon faktiskt är. Hon var kvar i Josefs säng. Med Josef bakom sig. Hon kollar ner och ser deras händer ligga ihop flätade med varandra. Hon tar ett djupt andetag och börjar försiktigt lösa sig ur hans grepp. Han vaknar till "Vart ska du?" Mumlar han. Hon sätter sig på sängkanten och kollar bak på honom. Hon säger inget, men han förstår vad hon menar. "Inte än" säger han tyst och lägger sina hand på hennes rygg. Hon biter sig i kinden och är påväg att ställa sig upp "Kan du inte bara ligga här en lite stund till? Snälla". Hon kollar ner på hans ansikte. Han håller fortfarande sin hand på hennes rygg. "Okej" säger hon tillslut och kryper ner bredvid honom igen. Den här gången vända mot varandra. Han ler och låter henne krypa in till hans famn. Han lägger ena armen under hennes huvud och kliar henne i håret. "Förlåt" viskar hon och lägger sig med huvudet mot hans bröst. "Förlåt för vad?"
"Du vet vad jag menar" han sväljer hårt och stannar upp kliandet i håret. "Du behöver inte säga förlåt" säger han efter ett tag och lägger sitt ansikte mot hennes huvud. "Men det var fel, jag borde inte ha-"
"Jag gjorde ju lika mycket, eller hur?" Säger han för han hatar att höra henne klandra sig själv för saker som inte var hennes fel. Hon skakar lätt på huvudet. Hon trycker sina läppar lätt mot hans bröst, sen kollar hon upp på honom "Jag måste gå nu". Han kollar på henne och släpper ut ett tungt andetag "Okej" viskar han och pillar bort lite hår bakom hennes öra. Hon ler smått och drar sin hand över hans kind innan hon ställer sig upp och går iväg.

Josef ligger kvar i sängen och hör hur ytterdörren stängs. Han blundar hårt och lägger händerna i hans ansikte. Helvete. Varför sa hon förlåt? Ville hon inte det här egentligen? Varför gjorde hon det då? Tankarna snurrar runt i hans huvud så länge så att han tillslut börjar känna av en huvudvärk. Han lägger sig under täcket och borrar ner sitt huvud i kudden. Allt han ville nu var att ha henne bredvid sig.

"Steinar åker du ut med mig och pratar med föräldrarna?" Säger Alex medan hon plockar ihop papperna, tar av sig glasögonen och ställer sig upp. Josef kollar upp från bordet. Han kollar på henne förvånat. Men hon kollar inte på honom. "Yes" säger Steinar och kollar på Josef frågande. Josef biter sig i läppen och kollar ner i sitt block för att inte verka allt för påverkad. "Ayda jag vill att du kollar upp Josefin och hennes mans ekonomi, Oskar och Jenny ni åker ut till systern och Josef-" han kollar upp och väntar på att hon ska säga något. Hon funderar ett tag "Du kan kolla upp om det finns något intressant i registret, något till intresse för oss" han nickar långsamt. "Bea då kör vi" säger hon och alla andra ställer sig upp för att gå iväg. Josef stannar kvar och kollar på Alex. När alla har gått ut och det bara är de två kvar går han försiktigt fram emot henne när hon också är påväg att gå. "Vill du inte åka med mig nu eller?" Säger han försiktigt och kollar på henne. Hon vänder sig om och kollar på honom frågande "Jag tänkte bara att det kan vara bra att variera lite" får hon ur sig och ler med ena mungipan. "Aha...okej" säger han tyst och går därifrån. Alex känner klumpen i magen bildas, hon tar ett djupt andetag och går sen iväg för att hämta sin kappa. Ignorerar Josefs blick när hon går förbi hans skrivbord.

Det är eftermiddag i polishuset och det är snart dags för alla att börja dra sig hemåt. De hade fått fram mycket gällande utredningen idag, vilket glädje de alla. Trots att Josef hade fått en uppgift som han helst inte skulle vilja få, så hade han arbetat hårt och fått ut mycket bra information från det.
"Vi drar nu" säger Oskar och sticker in huvudet på Alexs kontor. Hon kollar upp från datorn och ser Oskar och Jenny stå där. "Ja, vi ses imorgon" säger Alex och ler. Sen går de iväg mot hissen. Alex kollar ner på klockan och inser att den var ganska mycket. Hon kanske också borde röra sig hemåt. Hon skriver klart det sista på datorn och sen slår hon igen den och packar ihop allt. Hon drar på sig kappan och tar upp väskan, sen går hon ut och låser igen dörren till hennes rum. Det såg tomt ut på avdelningen så hon antog att de flesta hade åket hem. Hon gick mot hissen och tryckte på knappen. Tillslut kom den och hon klev in och tryckte på entré knappen. Dörrarna var precis påväg att stängas igen när en kropp slang sig emellan och ställde sig bredvid henne. Alex vet sig själv i kinden när hon såg vem det var. Han kollade på henne men hon försökte att undvika ögonkontakt. "Ska du hem eller?" Frågar han "Ja...du med eller?".
Han nickar och följer hennes rörelser med blicken. "Du det här funkar inte" säger han tyst och ser hur mycket hon bara vill komma ut från den här hissen. "Nej jag vet" viskar hon och då plingar hissen till och dörrarna öppnas. De står kvar i några sekunder innan hon försiktigt kollar upp på honom "Hejdå" säger hon och går ut från hissen. Josef vet inte om han borde följa efter. Eller han ska ju egentligen också gå av här. Men det kändes fel att gå med henne till bilarna. Så istället så står han kvar och väntar tills han sett att hon gått ut genom dörrarna.