Jag tror på oss

Förlåt

Alex går in efter honom till badrummet. Han står lutad över handfatet och borstar tänderna. Hon ställer sig bakom och lägger försiktigt en hand på hans axel. Hon visste att han inte var arg. Han var inte en sån person. Men hon visste att han var orolig eftersom hon såg att han noterade vem det var som skickade ett meddelande till henne. "Det är en gammal klasskompis som jag dejta eller vad man ska säga för flera, flera år sen" säger hon och lutar huvudet på hans axel. "Han hörde av sig och ville ses på en fika, jag ville först inte men tänkte att det kanske var bäst med tanke på situationen".
"Situation?" Säger han och vänder sig om. Hon funderar på vad hon ska svara. "Det kanske var bäst att träffa någon för att döva allt det andra" säger hon försiktigt och kollar in i hans ögon. "Döva det andra?" Säger han och spänner upp ögonen. "Du fattar vad jag menar" suckar hon. "Det har inte varit lätt och jag ville aldrig ta det där beslutet, men vi var tvungna och det både du och jag. Jag tänkte aldrig inleda nått med Kristoffer, men jag var tvungen att få bort dig ur mina tankar för bara några timmar". Han nickar långsamt och kollar bort. "Josef..." säger hon och lägger en hand på hans arm. "Du tror inte att det har varit svårt för mig också eller?"
"Jo, jo såklart jag tror, det är inte det jag säger Josef"
"Nej vad är det du säger då?" Säger han irriterat. Hon kollar på honom med stora ögon och vet inte vad hon ska svara. "Du tror inte att jag också har gått sönder över att inte vara med dig? Jag kan inte sluta tänka på dig och allt jag vill är bara att få allting och fungera! Men jag går inte och ligger med en annan tjej bara för det!" Säger han upprört och drar händerna över ansiktet. "Vi har inte legat Josef" svarar hon och känner en klump i magen. "Nej men det är typ samma sak ändå" säger han snabbt utan att ens tänka på vad han säger. "Aha" säger Alex besviket och formar läpparna till en tunn linje. Sen vänder hon sig om och går därifrån. Hon kastar på sig jacka och skor, sen drar hon därifrån så snabbt som det bara går.

Josef andas högt och slår till handfatet. Han blundar ett tag, sen springer han efter. Hon har ju ingen bil här så hon kan inte ha kommit så långt tänker han. Han springer ner för trapporna och kastar upp porten. Han kollar sig runt men ser henne inte. Helvete. Han följer gatan längs med lägenhetshuset och då ser han henne gå bakom ett träd. Han springer fort fram.
När han är tillräckligt nära tar han tag i hennes arm och får henne att stanna. Hon vänder sig inte om eftersom hon vet vem det är. "Alex" säger han flåsigt och väntar på att hon ska vända sig. Några tårar faller ner längs hennes kinder innan hon vänder sig om och kollar på honom. "Förlåt, förlåt, förlåt jag menade inte så" säger han snabbt och håller kvar sina händer på hennes armar. Hon säger inget men några tårar faller ännu en gång ner på hennes kinder. Han sväljer hårt innan han börjar säga det han velat sagt enda sedan första gången han såg henne. "Snälla Alex, jag älskar dig så mycket. Så mycket. Du är den bästa människan jag någonsin träffat och jag vill vara vid din sida varje dag för resten utav livet. Snälla, säg vad jag ska göra för att få det här att fungera! För allt jag vill är att vara med dig. Det är allt jag vill." Han lägger sina händer på hennes kinder när han ser att hennes ögon fylls med ännu mer tårar. "Jag älskar dig och jag vet att du älskar mig också, så varför kan vi inte få det här att fungera?" Säger han och fångar upp en tår på hennes kind. Hon kollar in i hans ögon och andas djupt. Hans blick gör henne svag. Hon blundar och andas ut innan hon öppnar ögonen igen och drar honom in till henne. Hon lägger armarna runt hans nacke och kysser hans läppar hårt. Han andas ut i kyssen och lägger sina armar runt om hennes midja. Han drar in henne närmare. Hon är helt övertygad om att hon verkligen inte kan komma närmare hans kropp just nu. Hans varma händer vandrar på hennes hud under tröjan. Hon släpper hans läppar och begraver ner sitt ansikte i hans nacke. "Förlåt" viskar hon och pussar hans hud. Han kramar om henne ännu hårdare. Hennes andetag nästan kittlas i hans nacke. Men det är ingen annan känsla han någonsin skulle vilja känna.