The boy next door

Kapitel 21

Wes perspektiv

Jag har nyligen kommit till LA. Det känns helt fantastiskt att jag ska göra filmer här. Det spelar ingen roll om det blir en inte alls känd film. Så länge jag gör det som jag verkligen vill.

Allt är så stort. Jag hittar knappt till min lägenhet. Men jag hittar efter ett tag. Lägenheten är väldigt stor. Det känns lite konstigt att jag har flyttat hemifrån. Jag är 18, de flesta flyttar ut när de blir 18. Undrar om jag kan bo hos mina föräldrar när jag kommer tillbaka? Det kanske är ok? Men en sak är jag säker på. Jag kommer att komma tillbaka när Lucy har tagit studenten för att hämta henne. Även om hennes pappa inte vill. Han kan inte hindra mig. Jag brukade vara en player, men inte längre. Lucy fick mig att sluta. Jag trodde aldrig att en tjej kunde få mig att sluta vara den dåliga personen som jag var. Men jag hade fel.

Jag känner mig så liten i en sån stor stad. Det här är liksom en främmande stad som jag aldrig har varit i. Jag hittar ju inte. Jag känner inte heller någon här. Om man inte räknar med min döda farbror. Men något säger att jag inte kan träffa honom.

Jag har lyft in massa lådor i lägenheten. Det var så jobbigt att jag fick träningsverk. Jag kollar i en av mina lådor och ser böcker. Jag tar upp dem och kollar på dem en efter en.

"How to kill a mockingbird." Lucys favoritbok. Jag tänker på henne för ofta. Hon är en sån fantastiskt tjej, det känns lite dåligt att lämna henne. Vi har typ gjort slut medan jag är i Los Angeles. Långdistans förhållande funkar aldrig. Men jag har fortfarande henne i mitt hjärta kan man väll säga.

Jag kollar på boken ett tag och sen så hör jag hur det knackar på dörren. Jag går mot dörren och öppnar. En tjej står. Inte jätte lång, blond och blåa ögon.

"Hej, jag hörde att vi skulle få en ny granne här, jag heter Vanessa." Säger hon och ler.

"Åh hej, jag är Wes." Svarar jag.

"Vi blev ganska glada när någon i vår ålder flyttat in."

"Vad menar du med vi?" Frågar jag.

"Åh, jag och min pojkvän. Han var tvungen att besöka sin mamma. Men här är en bild på honom." Säger hon och visar en bild på sin mobil. Killen såg ut som en Barbie docka. Men jag ska inte döma folk.

"Vill du komma in?" Frågar jag. Jag ska inte försöka med något. Jag vill bara vara allmänt trevlig.

"Visst." Säger hon och kliver in.

"Men du kanske kan hjälpa mig leta efter kaffekokaren." Skrattar jag.

"Jadå." Skrattar hon. Vi letar efter kaffekokaren i några lådor.

"Här jag hittade den." Ropar hon.

"Bra." Säger jag. Hon stoppar in kontakten i hålet. Och häller i vatten. Vi småpratar en stund innan kaffet blir klart. När vi fixat kaffe så ställer vi oss på balkongen och kollar på utsikten. Det var en väldigt fin utsikt. Man kunde se staden klart och tydligt.

"Min pojkvän hatar kaffe." Skrattar hon.

"Vi är ganska olika men det är därför jag älskar honom." Säger hon.

"Aa, kärlek gör en blind ibland." Säger jag och kollar ner.

"Vanessa, är inte det där din pojkvän?" Säger jag och pekar ner. Hon kollar ner och nickar. Hennes pojkvän går med en annan tjej. Han håller om henne och sen kysser henne. Jag ser på Vanessa och hon kollar ner i marken.

"Jag måste gå nu." Säger hon snabbt och går. Jag springer ikapp henne.

"Han var inget för dig Vanessa." Säger jag men hon svarar inte, hon bara kollar ner i marken.

"Du ska väll göra slut med honom." Säger jag och ställer mig framför henne.

"Jag är rädd." Viskar hon.

"Varför?" Frågar jag. Hon drar upp tröjan så man ser magen. Hon är alldeles lila. Han slår henne. Jag är tyst ett tag för att komma på vad jag ska säga.

"Den där killen såg ut att vara den spinkigaste killen någonsin. Gör slut med honom och om han slår dig så klår jag upp honom. Här ta mitt nummer. När han har slagit dig så ring mig." Säger jag och tar hennes mobil. Jag lägger in mitt nummer i hennes kontakter och ger tillbaks den.

"Tack" viskar hon och kollar in i mina ögon. En tår faller ner för hennes kind. Efter ett tag så stirrar vi fortfarande in i varandras ögon. Jag lutar mig närmare och kysser henne.