Starcrossed

Kap 2 Varför är jag så dum?

Min senaste månad har varit bättre än vanligt, den har vart bättre för att jag har Isaac som min pojkvän men min månad har vart dålig också på grund av pappa som tjatar om mamma hela tiden och jag klarar snart inte av de längre. Jag har fortfarande drömmar om en stor fara och jag vill väldigt gärna veta vad dom betyder.

Jag kliver ur duschen och försöker torka mitt bruna hår. Efter att ha lyckats att få mitt hår att se någorlunda bra ut så sminkar jag mig och tar på mig. Jag har på mig mina svarta högmidjade byxor, en vit crop top och en vit kimono med blommor i olika färger.

~

Jag går in i skolan och bemöts av Ayla och en Isaac som beter sig väldigt konstigt. Klockan ringer och jag hinner inte att fråga varför han beter sig som han gör, Ayla och jag har samma lektion så jag sitter bredvid henne för att kunna diskutera Isaac's beteende.

"Märkte du att Isaac betedde sig väldigt skumt förut?" Frågar jag tyst för att läraren inte skulle höra oss.
"Ja, ingen aning varför dock" svarar hon.
"Det är de jag tänker ta reda på"
"Tänker du spionera på honom!?" Frågar hon som om hon vill vara med på de hela.
"Nej Dumbo, jag ska fråga honom"
"Aww, jag som ville spionera" säger hon besviket.
"Fast de hade nog vart roligare att spionera" säger jag och ger henne en peddoblick, jag är alltid nyfiken och försöker konstant ta reda på sånt som jag inte får veta. Det är som att jag inte är ämnad att leva livet som jag är född till att leva och varenda gång jag gör något som jag inte får så känner jag en känsla som jag inte känner så ofta, jag känner mig levande.

De är så Isaac brukade få mig att känna men nu så känns de bara falskt, som om allt han gjort inte riktigt var för mig.

~

Klockan är halv 4 och vi ska leta upp Isaac för att spionera.

"Redo för att ta fast en lögnare?" Frågar Ayla.
"Vi vet inte om han är en lögnare men vi vet att han gömmer något"

Innerst inne så önskar jag att jag bara inbillar mig och att allt ska bli normalt igen men de var samma sak när mamma dog, jag kände på mig att något väldigt dåligt skulle hända och jag hade rätt. Pappa säger alltid att mamma dog i en bilolycka men berättar liksom aldrig hur bilolyckan hände och jag tror inte hon dog i bilolyckan, jag tror hon blev mördad.

Ayla får syn på Isaac som står och pratar i telefon med någon så vi smyger dit för att lyssna.

"Jag känner mig som James Bond" fnittrar Ayla.
"Ayla tyst, jag hör honom inte och förresten har James Bond vapen och de har inte vi"

Det går inte att höra vad han säger men han höjer rösten lite och vi kan nu höra vad han säger.

"Jag vet men jag ska berätta för henne" hör jag honom säga till den mystiska människan på telefon.
"Nej de han jag inte"
"Men baby lyssna på mig, jag har INGA känslor för henne"
"Ja, jag ska berätta för Heylin" säger han till sist och lägger på och jag börjar gå emot honom.

"Berätta vad för mig?" Frågar jag och ler falskt.
"Åh Hey babe. Nä inget, eller jo mina föräldrar ville att du skulle komma på middag" svarar han i ett försök att rädda sig själv.
"Jasså, jag visste inte att du kallade dina föräldrar för baby" där, jag sa det. Nu finns det ingen återvändo.
"Hah älskling, de är inte dom de ser ut" säger han och skrattar nervöst.
"Jasså inte? För jag ser de som att du antagligen är otrogen eller att du använde mig, eller kan de vara båda!?" Skriker jag argt och Isaac tar tag i min arm för att få bort mig från alla människor som stirrar men jag låter honom inte.

"Jag vill att du förklarar dig för mig här och nu vad fan det är som pågår" säger jag i min vanliga stämma.
"Okej, jag gillade aldrig dig. Jag använde dig för att göra Allyson avundsjuk och jag lyckades så jag tänker lämna dig för henne." Det känns som att mig hjärta håller på att gå i tusen bitar men jag tänker inte låta honom se mig vara ledsen.
"Vet du vad? Jag tänker inte ens gråta över dig. Du är bara en stor jävla lögnare och du är inte värd de."

Jag ljög, för gråta över honom var precis vad jag tänkte göra. Men inte här så jag vände mig om för att ta mig ut den här jävla skolan.

"Att du ens va våran vän" hör jag Ayla säga till honom bakom mig.

Jag vill inte leva längre, inte nu och inte någonsin.

~

Jag smäller igen dörren och märker att pappa är hemma, fan också.

"Heylin, älskling. Vad är det som har hänt?" frågar han oroligt men jag orkar inte svara och springer bara upp på mitt rum.

Jag ligger och gråter i mitt rum ett tag tills jag hör pappa gå in för att åter igen fråga vad som hänt. Jag sätter mig upp för att prata med honom, jag älskar pappa för att han kan vara så förstående ibland.

"Jag fick reda på att min före detta pojkvän bara använde mig för att få en annan..." Lyckas jag snyfta fram och jag ser hur pappas ögon bara svartnar, jag skulle definitivt inte berättat det för honom.
"HEYLIN DU VET VAD JAG SAGT OM ATT DU INTE SKA HA POJKVÄNNER . KILLAR VILL BARA UTNYTTJA TJEJER SOM DIG, JAG VISSTE ATT DETTA SKULLE HÄNDA!!" Ryter han och jag förblir tyst.

"Du är precis som din mamma som håller på att ljuga för mig" nu går han över gränsen.
"HUR HAR DU ENS MAGE ATT PRATA SÅDÄR OM DIN DÖDA FRU!?" Min mening tystar honom och jag springer ur mitt rum, jag måste härifrån. Jag tänker aldrig ge mitt förtroende till en man någonsin igen, dom flesta visar sig bara ljuga för mig eller såra mig och jag orkar inte mer.

~

Jag går och går tills jag ser en lekplats som verkar bekant, när jag är helt framme så kommer jag på varför lekplatsen är så bekant. De var hit jag brukade gå med mamma och pappa när jag var liten, när vi var en normal familj.

En gång brukade vi faktist vara en normal familj och de var innan pappa fick sitt jobb, de känns som att hans jobb förändrat honom. Han har förändrats mycket sen mamma dog men vem kan klandra honom? Jag har också förändrats.

Jag har suttit på en av gungorna i de som känns som dagar men jag vet inte vad klockan är eftersom jag va dum nog att lämna mobilen hemma. Kanske jag har suttit här i ca 3 timmar för jag kom hem runt 4 och solen går ner runt 7-8 vilket den gör nu.

Jag är fortfarande så himla arg och besviken på pappa, även fast jag ljög för honom så borde han iallafall vara där och trösta mig och att han drar in mamma i de hela gjorde de inte bättre.

Hur kunde min före detta bästavän/pojkvän göra så emot mig, han måste väl märkt att jag gillade honom och tog de till sin fördel. Jag hoppas dom får ett dåligt liv tillsammans, de förtjänar dom och om Isaac ens tänker tanken på att försöka få tillbaka mig som vän så kan han glömma det.

Hela tiden så visste jag att jag inte skulle blivit tillsammans med honom men jag var för bländad av kärlek för att ens inse de, om man ens kan kalla de för kärlek. Jag tänker leva ensam i resten av mitt liv nu.

"Varför är jag så dum?" Säger jag tyst till mig själv.
"Det är en fråga jag ofta ställer mig själv" hör jag plötsligt en mörk röst säga bakom mig.

__________________________

Ooooohh, vem tror ni de är och vad tror ni kommer hända?
Jag hoppas ni tyckte kapitlet var spännande och att ni gillade de, hoppas ni har en fortsatt bra dag/ natt för de är natt just nu...❤️