Starcrossed

Kap 11 Take me away

Jag går in i Avion's rum och byter om. När jag är inne i köket så står han forfarande och gör pannkakor.
"Jag visste inte att du kunde laga mat" säger jag och han skattar åt det jag just sa.

"Det är mycket du inte vet om mig" säger han och jag sätter mig på köksön.

"Som vad? Att du är lite av en pedofil?" Han vänder sig om och ställer sig framför mig.

"Dömmer du mig för att jag hjälpte dig? Dina kläder såg ju inte bekväma ut och jag tror inte att du skulle kunna ta av dom i sömnen" säger han och sätter sina händer på mina lår och kollar mig i ögonen.

"Så du är alltså många saker men inte en pedofil?" Frågar jag och han fortsätter kolla in i mina ögon.

"Korrekt" svarar han och vänder sig om för att laga mat igen. Vad han ska retas...

Han kollade på mitt ansikte i samma stund som jag tänkte det och skrattar bara, kan han läsa mina tankar?

Jag spanar in hans sett att röra sig på medan han lagar mat, åh vad jag skulle vilja göra mot honom. Vad är det jag tänker? Ända sen jag träffade honom så har jag förändrats på något sätt och jag tror inte det är ett bra sätt.

Han måste känt att jag stirrar på ö för han vänder sig om med ena ögonbrynet höjt.
"Du vet att jag känner att du stirrar på mig?" Var han tvungen att peka ut det, jag hatar när folk pekar ut pinsamma saker som jag gör.

"Bara va tyst och gör min mat" ger jag som svar och försöker låta så känslolös som möjligt.

"Någon är på ett humör"

"Hallå? Det är mat vi pratar om och även fast jag må vara den 'perfekta dottern' så kan jag inte laga den själv" säger jag och vi brister ut i skratt.

Jag älskar sättet hans ögon skimrar till när han skrattar och hans leende, det där leendet kan döda. Hur kan man bara träffat någon några gånger och hålla på att falla för personen redan? Det är som att han har förtrollat mig, som om han har mig i ett grepp som jag hur mycket jag än försöker komma ifrån bara sitter fast i. Jag lovade mig själv att inte bli förälskad i någon igen och jag tror att just Avion kan vara orsaken till att mitt löfte dör.

Jag slås ut ur mina tankar när Avion ställer pannkakorna på bordet.
"Jag hoppas du är hungrig för jag gjorde mycket" säger han och jag ler mot honom.

"Du pratar med någon som inte ätit på två dagar" säger jag och håller om min döende mage.

~

Vi åker på Avion's moppe påväg hem till mig eftersom envis som han är så får jag aldrig gå någonstans själv. Jag har egentligen ingenting emot det för att det bara är ett sätt för mig att vara nära honom utan att låta desperat.

Vi kommer in på min uppfart och ytterdörren står alldeles öppen, pappa kan inte vara hemma nu väl?
"Avion jag tror pappa är hemma så du får åka iväg nu"

"Vart är hans bil då?" Frågar han, det insåg jag inte. Är det någon som har brutit sig in eller glömde jag bara att stänga dörren. Jag gissar på det första...

"Stanna här, jag går in och tittar igenom hela huset" säger han och börjar gå mot dörren.

"Vänta! Du har aldrig vart där inne och det är bättre om vi är två" han tittar tvekande på mig innan han nickar.

"Va knäpptyst då bara" säger han och vi går in i huset.

Inne så ser huset orört ut och jag börjar undra ifall jag bara glömde att stänga dörren. Han går in till köket och ser sig runt, han verkar glömma att jag står bakom honom för att han råkar gå rätt in i mig.
"Ouch" säger jag och faller nästan till marken men lyckas återfå min balans.

"Förlåt prinsessan, ska se mig för mer nästa gång" viskar han och sätter sina händer på min midja för att få mig mer stadig.

Han börjar luta sig ner emot mig och jag förstår först inte varför. En lampa tänds i mitt huvud då jag inser att han tänker kyssa mig. Min puls stiger och mitt hjärta håller på att hoppa ur min kropp, fjärilar får jag i magen och han har inte ens rört mig än. Den här grabben gör mig galen igenom att bara titta på mig.

"Vad håller vi på med?" Viskar han och jag fnissar lite.

"Jag har ingen aning"

Våra läppar rör nästan varann, dom är bara någon millimeter ifrån varandra och jag har aldrig velat ha något så mycket i hela mitt liv. Det är som en hunger i botten av min mage och som om tiden har stannat. Hans andning är långsam och hans ögon sluts.

Våra läppar hinner precis nudda varann men ett högt ljud hörs, han drar ifrån och harklar sig.
"Var tyst och följ efter mig"

Ljudet kom från övervåningen och han beger sig mot trappan, jag står helt stilla och kan inte få mina ben att gå. Han var verkligen påväg att kyssa mig, han verkar inte ha märkt att jag stannade för hans steg hörs på övervåningen. Mina ben får liv igen men istället för att följa efter så sätter jag mig på stolen för att kunna gå igenom i mitt huvud vad som just hände. Jag slår mig mentalt i ansiktet, han skulle aldrig välja dig Heylin. Hur i hela världen tänker du, han använder dig säkert bara för sex eller något. Han kan få vem han vill och väljer säkert mig för att jag är så ung och oskyldig.

En stor hand täcker min mun och jag tror först att det är Avion som bara skämtar men när jag dras av stolen så börjar paniken. Jag sparkar runt så mycket jag kan för att kunna komma loss och ropa på hjälp men det är näsan meningslöst, mannen som håller i mig måste vara gjord av muskler eller något. Han drar ut mig igenom dörren och mot skogen som ligger bredvid huset, jag slår och sparkar på honom men han reagerar inte ens. En ide kommer upp i mitt huvud och jag biter tag i hans hand så hårt som jag kan, smaken av blod fyller min mun och han tar bort handen. Jag skriker så högt jag kan i hopp om att någon kommer höra. Vart är Avion när man behöver honom? Jag försöker springa ifrån men han har hunnit återhämta sig tillräckligt mycket för att ta tag i mig igen, han drar mig längre in i skogen. Jag känner hur ett tyg sätts över mina ögon och hur han håller på att knyta det. Innan han hunnit göra en duglig knut så skakar jag av mig den och ser Avion stå där med en pistol, han trycker ner avtryckaren och ett öronbedövande ljud fyller mina öron. Hans blick är allvarlig och jag blir nästan rädd för honom. Han verkade så erfaren och tvekade inte ens innan han tryckte.

Han går emot mig men säger inget, jag får nästan mer panik nu än vad jag hade förut. Jag får mer panik på grund av det faktum att Avion just dödade någon, han har haft på sig en pistol hela tiden och hans mål kunde lika gärna vart att döda mig.

Jag sitter fortfarande helt förskräckt när han kommer fram till mig, han sträcker ut sin hand men jag tar den inte. Jag bara ställer mig upp och börjar gå.
"Heylin vänta, jag kan förklara" säger han och går efter mig.

"Förklara vad Avion? Det faktum att du går runt men en jävla pistol eller det faktum att du just mördade någon?" Han svarar inte.

"Avion du mördade just någon, du mördade någon. Förstår du inte hur jävla allvarligt det är?" Han börjar gå emot mig men jag backar.

"Han var påväg att mörda DIG, förstår inte du hur jävla allvarligt DET är?" Frågar han.

"Förklara bara för mig varför i hela världen du går runt och bär på vapen" säger jag och kan vänder sin blick mot marken.

"Det kan jag inte..." Säger han tyst.

"Jag tänkte väl det" säger jag och går där ifrån, hur kunde han inte berätta detta för mig. Det här är en ganska stor och seriös grej och han berättade det inte för mig. När vi träffades så kunde han iallafall sagt något som "bara så du vet går jag runt och bär på vapen" för då hade jag inte vart så dum och fallit för honom.

"Heylin, snälla vänta!" Ropar han efter mig men jag bara fortsätter gå, tårar rinner ner ifrån mina kinder. Jag måste komma ifrån honom, och det är nu.

__________________________

Hellu mina lovelies, förväntade ni er detta? Hoppas ni har lika kul när ni läser denna boken som jag har när jag skriver den.

Det hade vart jättesnällt ifall ni röstade på kapitlet och ha en fortsatt bra dag!❤️