Starcrossed

Kap 17 I wanted to say goodbye

Jag känner någonting hårt emot min hud och öppnar ögonen, jag är i något som ser ut som en källare och det är mörkt. Jag sätter mig upp och ser mig omkring, det är tomt i rummet och sett finns bara lite månljus som kommer igenom det lilla fönstret över mig. Jag ställer mig upp ock tittar ut igenom det, det ända jag kan se är månen och en massa mörker.

"Ey boss, hon har vaknat" hör jag en mörk röst bakom dörren mitt emot mig säga och jag sätter mig genast ner igen reflexmässigt. Jag hör dörren låsas upp och handtaget dras ner. In stiger en lång man som verkar vara klädd i svart, han har mörkt tunt hår och skarpa ansiktsdrag. Han påminner lite om någon jag känner.... Han kommer ända fram till mig och hukar sig ner innan han öppnar munnen.

"Hejsan Heylin, mitt namn är Alerion och jag skulle vilja fråga dig några frågor" säger han med sin, jag skulle gissa franska brytning. Jag svarar inte och fortsätter kolla ner i marken, rädd för att möta hans blick.

"Svara och kolla mig i ögonen" fräser han och jag känner en skarp smärta på min kind, han örfilade mig. Jag sätter min hand på kinden och kollar upp på honom.

"Ja.." Får jag fram tyst, min hals är torr och jag finner det svårt att prata.

"Okej bra, detta handlar om din pappa. Han är skyldig oss lite... Pengar..."

"Och om du är villig att samarbeta så kommer vi inte skada honom. Dig däremot... Det återstår att se.." Fortsätter han.

Jag kollar chockat på honom, han skrattar och säger något på franska som hans vän vid dörren verkar förstå och börjar skratta med honom.

"Vart förvarar din pappa sina pengar?" Frågar han.

"Jag vet inte, han har aldrig berättat och jag har aldrig undrat" svarar jag ärligt men han verkar inte tro mig.

"Ljug inte för mig!" Han höjer rösten och jag försöker backa bakåt men jag är redan så intryckt mot väggen som det bara går.

"Jag vet inte var han har dom" säger jag och Alerion ruskar på huvudet.

"Om du inte tänker samarbeta så får jag försöka imorgon igen, men då tänker jag använda mitt sätt och då får jag fram det förr eller senare. Annars är det au revoir till din pappa" säger han och skrattar innan han ställer sig upp och lämnar rummet.

Jag känner hur en tår rinner ner för min kind och hur hela min kropp börjar skaka, han tänker döda antingen mig eller min pappa. Varför jag jag så dum så att jag litar på ett sms, allt på grund av ett sms. Förhoppningsvis har jag inte vart borta allt för länge och så har pappa inte kommit hem. Om jag lyckas fly så kan jag berätta för pappa vad som hänt och han kan se till att dom tas fast.

Om jag lyckas fly.

~

Jag vaknar upp av att dörren öppnas. In stiger Alerion med ett slugt leende på sina läppar. Denna gången är det ljusare i rummet och jag kan se honom bättre, han ser inte glad ut. Han har ett ärr på kinden och på ögonlocket. Hans ansikte är rynkigt och jag skulle tro att han är någonstans i 50-års åldern.

"Upp och hoppa, du ska ge mig svar"  säger han och sätter sig på stolen som han släpade med in.

"Jag sa ju att jag inte vet" får min ynkliga röst fram, han ler och ruskar på huvudet.

"Ja du ser, du säger att du inte vet men jag tror att ifall du verkligen tänker till så vet du det. Okej vi gör såhär, om de ger mig svar så får du mat. Det måste ju varit jobbigt att inte ätit på fyra dagar" säger han och ler ett leende som får mig att vilja spy. Har jag verkligen vart här i fyra dagar, då måste jag vart utslagen i två dagar. Pappa kommer hem om tre dagar så jag måste komma upp med en plan så att jag kan rymma.

"Okej" svarar jag tyst och han nickar belåtet.

"Är din pappa hemma just nu?"

"Nej han kommer hem om tre dagar" svarar jag och hans ögon lyser upp med glädje.

"Heylin svarar du på min nästa fråga så blir jag glad, vart är pengarna?" Frågar han åter igen och jag tänker verkligen efter den här gången om vart han skulle kunna förvara pengarna men det är tomt i mitt huvud och jag vet att Alerion inte kommer vara glad med mitt svar. Borde jag ljuga eller kommer jag sätta både mig och pappa i fara då?

"Nå?" Frågar han.

Jag försöker svara men min röst samarbetar inte med mig. Han börjar se otålig ut och jag vet att jag anat måste ge ett svar.

"Jag vet inte" säger jag tyst, nästan så tyst så att jag själv inte hör men inte tyst nog för att Alerion inte ska höra.

"Du ska då göra det så svårt för mig" muttrar han argt och går ut ur rummet. Tänker han låta mig vara idag?

Jag andas ut det andetag jag hållit inne ända sen han satte sin fot i rummet. Jag ställer mig upp och ser ut igenom fönstret, det ser nästan ut som att jag är i någon slags herrgård. Jag undrar ifall någon har letat efter mig, om det ens är någon som bryr sig. Jag försöker öppna fönstret för att se ifall jag kanske kan krypa ut igenom det men självklart är det låst. Jag går fram till dörren för att se ifall jag kan höra om någon är där. Jag hör inga andetag så jag har ingen som vaktar mig hela tiden, kanske ifall jag lägger någonting vid dörren så går den inte att låsa nästa gång och då kan jag fly här ifrån.

Fotsteg kommer fort emot dörren och jag sätter mig genast där jag satt innan Alerion gick ut ur rummet. Gissa vem som kom in i rummet, han tänkte visst inte låta mig vara ändå. Ända skillnaden nu är att han har ett stort järnrör i handen.

"Nu är det såhär att du ska svara mig eller så är det godnatt och sov gott för dig" säger han och skrattar inte.

"Jag har ju sagt att jag inte vet" säger jag och man ser hur hans knogar blir helt vita av att han håller så hårt i röret.

"DET VET DU VISST!" Ryter an fram och jag hoppar till.

"Jag har gett dig så många chanser att berätta men eftersom du nu inte vet så är du inte till min nytta" säger han och ställer bara några centimeter framför mig.

Några tårar rinner ner för mina kinder och det sista jag hör honom säga är 'säg hej till din mamma ifrån mig' innan jag får ett hårt slag emot huvudet.

Är det såhär det känns att vara död? Det är så tyst och fridfullt. Nästan som att man är i en djup sömn. Jag tänker tillbaka på allt jag velat göra innan jag dog, alla jag hade velat säga 'jag älskar dig' till. Pappa, Ayla, Jamie och kanske till och med Avion men jag får inte glömma mamma.... Hon fanns alltid med mig även fast hon kanske va hos mig, jag har henne i mitt hjärta. Man kan säga att döden är som sömn fast ända skillnaden är väl att den här gången är alla bekymmer faktist över.

Jag vet att pappa, Ayla och Jamie kommer sakna mig men jag undrar ifall Avion kommer göra det. Kommer han märka att jag inte längre finns här eller kommer han leva vidare, skaffa tjej, skaffa barn, vara lycklig. Jag vet att jag är dum som tänker att jag ens skulle kunna komma så långt med honom men man ska aldrig säga aldrig. Eller i mitt fall så kan man nog säga det. Det ända jag ångrar är väl att jag aldrig fick säga hejdå, jag ångrar inget som jag gjort i mitt liv för jag tror att allt händer av en anledning, även min död. Något bra kommer väl alltid av det dåliga, dom kanske låter pappa vara ifred. Jag vet inte hur han kommer handskas med min död för att han gick helt och hållet sönder när mamma dog. Han har precis blivit hel och om jag är borta vet jag inte hur han kommer klara av det.

Det finns väl många saker i mitt liv som jag ångrat men att älska Avion var inte en av dom, han gav mig ett nytt slags hopp.

Min perfekt lugna och underbara sömn blir däremot kortvarig då dörren öppnas och allt börjar om igen, eller börja om och börja om. Fortsätter kanske man ska säga och jag kan inte veta om jag är glad över det med tanke på vad som antagligen väntar på andra sidan dörren.

__________________________

Hejsan mina lovelies❤️

Hoppas ni gillade kapitlet och de hade vart super ifall ni röstade på det. Vad tror ni kommer hända Heylin härnäst?

Ha en fortsatt bra dag💕