Secret In Love| Fogge

Kapitel 10 ~A

|Ogge|

Jag kan inte sluta stirra. Panik och sorg blandas inom mig.
"Lovisa?" säger Felix och kollar på henne. Något brister inom mig. Felix lät varken arg eller förvirrad.
Jag reser mig stelt upp ur stolen och alla kollar på mig. Tårarna försöker tränga sig fram, men jag får inte gråta nu. Inte framför alla.
"Ogge?" får Oscar fram. "Vad gör du?" Jag fnyser svagt.
"Är inte det uppenbart?!" skriker jag innan jag springer ut ur rummet.
"Ogge!" ropar Felix, men jag tänker inte stanna. När han äntligen lovade att inte skada mig mer, så har han varit med en annan.
Jag drar snabbt på mig skorna och springer ut.
Jag springer bort från huset.

Den kalla vinden sliter i mina kläder när jag går på trottoaren. Jag torkar förgäves bort tårarna.
Jag vill bara somna och aldrig vakna. Jag trodde att alla problem var över. Jag trodde verkligen det. Jag går över vägen och när jag precis kommer över så sjunker jag ner på knä. Jag skriker ut i luften innan jag sjunker ner med ansiktet i mina händer.
"Ogge?!" ropar någon och springer fram till mig, men jag lyfter inte blicken, jag vet redan vem som står vid mig. Hans starka armar lyfter upp mig och håller mig tätt mot hans bröst.
"Felix släpp mig..." mumlar jag och försöker dra mig loss, men utan resultat.
"Nej Ogge, jag kommer aldrig släppa dig", säger han mjukt.
"Gå tillbaka till din flickvän, Felix..." säger jag. Han vänder mig om och kollar på mig.
"Vad får dig att tro att hon är det?" frågar han.
"Hon kysste dig. Och du lät varken arg eller förvirrad", mumlar jag. Jag inser att tårarna rinner ner för mina kinder och Felix torkar bort de med tummen.
"Jag var förvirrad, men det kanske inte lät så, och om jag ska vara ärlig. Innan vi blev tillsammans igen, så var jag med henne..." Jag stirrar på honom. Va? Men jag förstår, vi var inte tillsammans och han fick göra vad han ville.
"Vi var inte tillsammans så, du fick göra vad du ville, Felix", säger jag.
"Men, Lovisa och jag bråkade, och hon ville nog aldrig se mig igen. Så när du sprang iväg, man kan säga att hon inte kommer komma tillbaka", fortsätter han och ler. "För Ogge, det är dig jag älskar." Han lägger sina händer på min rygg och drar mig närmare innan han kysser mig. Lugnt och passionerat rör sig våra läppar mot varandra. Den pirriga, varma känslan kommer tillbaka och jag lägger mina händer på hans kinder.
"Jag älskar dig så jävla mycket Ogge", mumlar han i kyssen.

Jag stänger dörren till huset och Oscar springer fram.
"Hej..." mumlar jag. Jag känner mig genast obekväm när Oscar bara stirrar på mig.
"Du behöver inte vara rädd för honom nu Ogge..." viskar Felix lugnande.
"Förlåt Ogge... Jag inser nu att jag har varit hemsk mot dig", säger Oscar och kollar ner i golvet.
"Ni har varit hemska ja..." mumlar jag och kollar på honom. "Men jag kanske kan förlåta dig. Kanske", säger jag.

Nästa dag...

Jag vaknar och inser att Felix ligger bredvid mig i soffan. Jag ler för mig själv. Jag kollar mig omkring och ser att Oscar sover i en av fåtöljerna.
Plötsligt slår sig minnen från igår fram och ångesten kryper fram. Jag reser mig försiktigt upp för att inte väcka Felix eller Oscar. Ångest är det värsta jag vet, och jag vet bara ett sätt att få bort den. Jag börjar gå iväg till mitt sovrum, upp för trappan och in i rummet. Jag låser efter mig och rotar fram lådan som finns i min garderob. Det är här är inte första gången, så jag plockar vant upp rakbladet och drar upp tröjärm och kollar på ärren. Sakta för jag bladet mot armen och drar ett ganska djupt sår.
"Förlåt..." mumlar jag till mig själv och drar en gång till. Raska steg hörs utanför dörren.
"Ogge?! Är du där?" säger Felix och knackar. Han rycker i dörrhandtaget.
"Ogge?!" ropar han.
"Låt mig vara!!" ropar jag och torkar bort tårarna.
"Nej Ogge! Öppna dörren!" ropar han och tycker i dörrhandtaget ännu en gång.
Mer steg hörs utanför, och jag förstår att Oscar måste ha vaknat.
"Ogge! Öppna!" ropar han.
"Nej, nej, nej..." mumlar jag och skakar på huvudet. Jag drar en gång till.
"Ogge vad gör du där inne?" Paniken i Felix röst får mig att känna mig osäker. Ett sista drag bara, tänker jag. Och drar en gång till, väldigt djupt.
"Ogge vi kommer in!" ropar Oscar och dörren flyger upp på något konstigt sätt. Felix slår handen för munnen när han ser mig, sittandes på golvet, med en blodig arm och ett rakblad i handen.
"Ogge?" mumlar han och går fram till mig. "Varför?" Jag kan skymta tårar på hans kinder.
"Jag mår inte bra, Felix..." säger jag svagt. Han skakar på huvudet och kollar på mig.
"Får jag fråga dig en sak?" säger han tyst. Jag nickar.
"Hur många är på grund av mig?" säger han och hans hand skakar en aning.
"Många..." svarar jag och Oscar kommer inspringandes med bandage i handen.
"Felix, hjälp mig snälla..."

Ogge gubben ;((
Men hoppas ni tyckte om kapitlet <33 ~A