Sången Vi Alltid Sjöng » foscar

I

O S C A R

Den eviga knackningen på dörren försvann aldrig. Det var säkert ännu en person som hoppades på att få bli min rumskamrat. Men det var ingen idé att ens försöka, det fanns ingen jag kunde tänka mig att bo tillsammans med. Eller visst, det fanns många, men jag skulle inte klara av det.

Men ändå hade jag under en längre tid haft olika annonser uppe både på internet och i tidningar. Det var tack vare mina föräldrar, då de inte tyckte jag kunde betala hyra och allting själv.

Jag drog snabbt på mig den grå hoodien som hängde på stolen innan jag gick mot dörren. Med trötta rörelser så öppnade jag dörren och förväntade mig att se ännu en snobb i artons år åldern som precis hade flyttat ut från sin lyxvilla, bort från sina föräldrar.

"Ja eh, hej, jag heter Felix, Felix Sandman och jag-", började han lite nervöst.

Jag stelnade till. Jag stirrade honom länge i ögonen. Var det Felix? Den Felix? Min Felix?

"F-Felix?" fick jag tyst ur mig.

Han tittade på mig med rynkad panna. Han öppnade munnen, men stängde igen den med en smäll. Han kliade sig i nacken.

"Oscar? Är det du?" frågade han. "Vänta, gråter du?"

Jag hade inte ens upptäckt att jag grät. Tårarna sprutade ner för mina kinder. Jag slängde armarna om Felix och grät högljutt.

"F-Felix jag har saknat dig så-så-så mycket", hulkade jag.

Felix försökte tyst lugna ner mig, utan något resultat alls. Han suckade lite tyst. Försiktigt vaggade han in i lägenheten tillsammans med mig.

"Jag har saknat dig med", mumlade han.

Han släppte kramen och såg länge på mig. Jag drog med tröjärmarna över kinderna och bet mig löst i underläppen.

Han var fortfarande den underbart vackra Felix som jag minns honom som. Själv så såg jag ju inte precis ut som då.

"Men vad gör du ens här?" frågade han rakt på sak.

"Jag bor här", svarade jag med en enkel axelryckning.

"Jaha, m-men jag var ju här för den där tidningsannonsen, om en rumskamrat", sa han försiktigt.

Mitt hjärta började direkt att rusa iväg igen. Om vartannat så hoppade det över ett slag och hoppade nästan ur bröstet på mig.

"Det kanske inte är en sådan bra idé, med tanke på det förflutna", mumlade Felix.

"Nej, nej, nej, det var länge sedan", försökte jag, kanske lite för desperat.

"Ja, okej", svarade han lite nervöst.

Jag gav honom ett brett, förvånat leende till svar. Jag gav honom en gest att han kunde komma in till lägenheten. Han tvekade lite, men följde ändå med mig. Han drog av sig jacka och skor. Jag gick glatt och satte mig i soffan, och han följde efter. Misstänksamt så satte han sig bredvid mig i soffan, med en bits avstånd.

"Så, vad gör du här?" frågade jag efter ett tags tystnad. "Var det inte du som skulle flytta till LA för att göra solokarriär?"

"Jo, men eh, liksom", började Felix. "Det gick åt helvete."

Jag skrattade lågt, vilket fick Felix att rodna lite. Han kliade sig försiktigt i nacken.

"Och nu är jag tillbaka i Sverige för att plugga", sa han enkelt. "Jag tror jag ska plugga ekonomi."

"Och behöver ett ställe att för att slagga?" fyllde jag ut med ett leende.

"Ja typ", avslutade han.

"Du får jättegärna bo här, som sagt", svarade jag. "Men du får betala halva hyran."

"Men det är väl klart, jag är inte dum", sa Felix som svar.

Jag flinade och sträckte ut handen mot honom. Han tittade skeptiskt på mig, men tog sedan tag i min hand.

"Välkommen hem", sa jag glatt.

-

Weeey, ny fanfic! Foscar, of course. Kan hända att den är relativt cheesy.

Aja, hoppas att ni tycker om den! :)