Sången Vi Alltid Sjöng » foscar

IX

O S C A R

"Felix du behövde inte göra det såhär fint", viskade jag över bordet.

"Men jag vill göra det speciellt för oss!" försökte han.

Han försökte få tag i min hand, men snabbt drog jag ner den under bordet. Mitt ansikte blossade upp i en röd färg och jag tittade ner mot den vita duken. Felix satte hakan mot handflatan och suckade tyst, hoppades att jag inte hörde det.

"Oscar, hur mår du?" frågade han helt plötsligt.

Jag tittade förvirrat på honom. Han la huvudet på sned och log mot mig.

"Jag mår väl bra, antar jag", mumlade jag till svar.

Felix tittade länge på mig. Hans ögon kändes nästan lite dömande, vilket nästan fick mig lite obekväm. Jag bet mig försiktigt i underläppen och kände nästan hur jag skulle börja gråta. Varför grät jag så mycket? Varför blev jag så obekväm hela tiden? Varför blev jag så osäker för allting?

"Jag vill inte göra dig ledsen", började han. "Men det verkar inte som att du är så glad."

Jag skakade på huvudet och reste mig från stolen jag satt på.

"Jag måste gå på toa", mumlade jag tyst.

Jag skyndade mig ifrån bordet, bort mot toaletterna. Låste snabbt in mig på ett av båsen. Började direkt att storgråta.

Såklart så skulle jag förstöra allting igen. Jag förstörde alltid allting. Jag var så dum. Bankade försiktigt mot väggen och tryckte huvudet mot samma vägg.

Jag hade ingen aning om hur länge jag var inlåst där, men plötsligt hörde jag fotsteg som jag kände igen. Det var Felix fotsteg. Jag hörde honom ropa efter mig. Direkt tystnade jag.

"Oscar?" försökte han igen. "Jag vet att du är här. Snälla kom ut."

Motvilligt låste jag upp dörren. Jag tog ett djupt andetag när jag tryckte mig ut. Jag tittade på honom och mötte hans blick. Hans blick var både skamsen och orolig. Han satte direkt händerna på mina kinder och stirrade in i mina blanka ögon.

"Oscar, förlåt", viskade han. "Snälla säg att jag inte har förstört något nu."

Han strök med händerna över mina blöta svullna kinder och jag skrattade tyst.

"Du har inte förstört någonting", mumlade jag grötigt. "Men det har jag."

"Men Oscar, det har du väl inte?" frågade han förvirrat.

"Jo, jag mår dåligt och förstör allting", viskade jag tyst.

"Om du mår dåligt åker vi hem direkt", sa han bestämt. "Jag bryr mig inte att vi tar en springnota, vi sticker."

Han tog ett hårt tag om min ena hand och drog mig med sig. Han gick med snabba och bestämda steg ut från den fina restaurangen och såg sig om hela tiden.

Inte långt efter det befann vi oss på tunnelbanestationen. Vi klev på vårt tåg och hittade lätt en plats. Felix vände sig mot mig och tog ett hårt tag om båda mina händer medan han stirrade in i mina ögon med sina gröna.

"Är det fysiskt eller psykiskt du mår dåligt?" frågade han försiktigt.

"Psykiskt", mumlade jag bara.

Han drog med handen igenom mitt blonda hår så det försvann ur pannan på mig, innan han lät sina läppar träffa min varma panna.

"Vi ska göra allt bra, Oscar, okej?" försökte han.

-

Min ena kaktus är sne och jag hittat ingen bra lockscreen till min telefon </3 I-landsproblem af.