O S C A R
Jag kände hur jag blev omruskad gång på gång. Jag blinkade trött till och tittade mig omkring. Felix satt på mina ben i skräddarställning och stirrade på mig. Jag gäspade och satte handen över hans ansikte. Han fnös till och satte armarna i kors.
"Oscar, jag är hungrig", klagade han. "Jag vet inte vart man hittar saker här, så jag behöver hjälp."
Jag suckade och knuffade iväg honom från mig. Han tittade oskyldigt på mig med sina stora gröna ögon. Jag slängde min kudde mot honom och vände mig om på mage i sängen.
"Kolla bara runt i köket, men ha inte sönder något", muttrade jag trött. "Liksom du bor ju också här nu."
Felix gnällde bara till och drog i min arm. Jag satte mig upp i sängen och stirrade trött på honom. Han drog mig upp ur sängen och försökte dra mig mot köket.
"Felix låt mig bara klä på mig", suckade jag.
Felix stirrade på mig med öppen mun. Han granskade min kropp länge och stirrade sedan upp på mitt huvud. Jag vände mig om och gick tillbaka in till mitt rum. Drog fram ett par svarta jeans och en enkel t-shirt innan jag gick tillbaka till köket.
Felix satt vid köksbordet och höll på med sin mobiltelefon. Han tittade upp mot mig och log.
"Du är lika snygg som du alltid har varit", sa han flinandes.
Direkt blev mitt ansikte rödare än en tomat. Jag skrattade lite svagt och satte händerna för ansikte. Jag öppnade skafferiet och drog fram kokboken innan jag vände mig mot Felix igen.
"Jag menar det", sa han mer seriöst.
"T-tack", mumlade jag generat. "Men ska vi göra pannkakor?"
Felix flög upp från stolen och smällde exalterat sin telefon i bordet. Vi stirrade båda två på telefonen, som Felix långsamt vände igen. Självklart hade han spräckt skärmen på den mörka iPhonen - ännu mer än förut. Felix stirrade förskräckt på telefonen, och sedan på mig. Själv så skrattade jag bara.
"Det där är så typiskt dig, Felix!" skrattade jag högt.
"Men sluta", suckade han och satte händerna för ansiktet.
Jag drog upp honom från stolen och ställde honom bredvid mig. Jag instruerade honom om vad han skulle ta fram.
Kanske en halvtimme senare satt vi vid köksbordet med en hel hög med brända pannkakor framför oss. Vi stirrade på dem innan vi tittade på varandra och skrattade högt.
"Vi är så dåliga på att göra mat", skrattade jag.
"Ja, vi skulle nästan göra ett matlagningsprogram där människor skulle kunna skratta åt att vi är så dåliga", skojade Felix med ett skratt.
Jag skrattade åt honom. Tog en pannkaka och la på min tallrik. Stirrade med avsmak ner på den innan jag tittade upp på Felix igen och skrattade.
"Vi är ingen bra kombination tillsammans", sa jag skrattandes.
"Det är sant!" utbrast Felix högt.
Han höjde handen i en high five, som jag direkt besvarade. Han höll kvar i min hand och stirrade retsamt in i mina ögon. Ett brett flin fanns klistrat på hans läppar. Jag tittade lite förvirrat på honom, men besvarade så småningom hans flinande.
"Det är du och jag Oscar, du och jag", sa han bestämt.
-
Varför är det så roligt att blanda in pannkakor i varenda fanfiction?
Jag har SO-prov idag, wish me good luck...
YOU ARE READING
Sången Vi Alltid Sjöng » foscar
Fanfiction"Fem år. Fem år har gått. Fem år utan dig. Efter den dagen sågs vi inte igen. Men allt har sin vändpunkt. Och jag hoppas att du likt mig kommer ihåg sången vi alltid sjöng." - { oscar enestad } © foooilicous | 2015