Sången Vi Alltid Sjöng » foscar

VI

F E L I X

Visst hade jag och Oscar rett ut vårt "bråk", men ändå kändes det lite jobbigt. Jag tyckte det var jobbigt att Oscar hade mått så dåligt över allt som hänt angående splittringen med bandet. Visst hade jag vetat lite smått om att han har mått dåligt angående allt som hände då – för fem år sedan – men jag visste inte att det var så känsligt som det faktiskt verkade vara.

Jag hade vaknat mycket tidigare än Oscar. Satt i köket. Tuggade på en torr limpskiva och drack te. Tillslut kom han instapplandes i köket med enbart ett par grå mjukisbyxor på sig.

"God morgon", mumlade jag och tog en klunk av det rykande teet.

"Sedan när var morgonen god?" muttrade han trött tillbaka.

"Wow, din tid på månaden eller?" flinade jag.

"Håll tyst Felix, jag är ingen tjej", fräste han.

Han vände sig mot köksbänken och började koka kaffe. När kaffet var klart hällde han upp det i en kopp och satte sig mittemot mig. Han flackade med blicken mellan mig och koppen. Det var som att han ville säga något, men inte fick fram orden. Han suckade tillslut.

"Varför blir allt så fel hela tiden?" mumlade han lite för sig själv.

"Hur menar du?" frågade jag förvirrat.

Han skakade bara på huvudet och tittade ner på det mörka trät på bordskivan. Jag försökte få upp hans ansikte igen med hjälp av mina fingrar, utan resultat. Efter några om och men tittade hans havsblå ögon på mig igen. Jag lutade mig fram över bordskivan och stirrade in i hans ögon. Han såg nästan rädd ut. Han behövde inte vara rädd.

"Får jag testa en sak?" frågade jag försiktigt.

Oscar nickade bara stumt. Jag lutade mig ännu närmare honom. Kände hans puffande andetag mot mitt ansikte. Drog med fingret runt hans käklinje innan jag lät mina läppar träffa hans. Så fort han förstod vad jag försökte göra tog han ett hårt tag om mitt ansikte. Vi båda drogs upp på det stora bordet. Inte långt efter det satt jag i Oscars famn med mina ben hårt flätade om hans rygg. Han kysste mig om och om igen. Hårt, nästan maktfullt. Det var som att han hade väntat på det här tillfället.

Långsamt, långsamt drog jag ifrån igen. Han reagerade nästan som prins John i Robin Hood när han blev av med allt sitt guld.

Han tittade med öppen mun på mig. Hans ögon var nästan dubbelt så stora. Jag fnissade tyst.

"D-det dä-är var", mumlade han. "Wow."

Jag fnissade tyst. Tog upp mitt te och drack försiktigt från koppen medan jag tittade på honom. Likaså gjorde han – tog upp sin kaffekopp.

"Jag vet inte ens varför jag gjorde det", mumlade jag. "Det kanske var dumt."

"Nej, jag gillade det", svarade Oscar bestämt.

Jag log brett mot honom – och han besvarade det med nästan ett ännu bredare leende.

Egentligen borde man skratta åt situationen. Vi började allt med att bråka, sedan så kysstes vi, hamnade på bordet, och satt nu i varandras famnar och drack te respektive kaffe.

-

Lalalala

Jag är så trött och typ dör </3