Sången Vi Alltid Sjöng » foscar

VIII

F E L I X

Oscar hade varit borta tillräckligt länge för att få mig att bli orolig.

Vad hade jag gjort fel? Eller, vad sysslade jag med? Varför rörde jag honom precis som att vi var tillsammans? Klart som fan att killen blev obekväm och förvirrad.

Jag suckade för mig själv och begravde ansiktet i händerna.

Jag försökte tänka – vad gjorde Oscar alltid när han blev ledsen eller arg? Jo, han gick ju iväg, men hade han något speciellt ställe att gå till? Allt jag kunde minnas var att han tyckte om att gå till ställen där han kunde få vara ensam.

Han var säkert på något utmärkt ställe som jag inte skulle komma till. Han var säkert högt upp, då han visste hur pass höjdrädd jag var.

Kunde man gå upp på taket på höghuset vi bodde i? Det var värt att chansa, även fast jag skulle bli livrädd.

Jag drog på mig ett par skor innan jag sprang upp för alla trappor. Jag öppnade försiktigt dörren som ledde ut på taket och bet mig i läppen. Var det värt det? Jag skakade på huvudet. Självklart att det var värt det. Det handlade om Oscar.

Jag gick ut på taket och fick direkt syn på honom. Han satt längst ut på kanten. Det var ju livsfarligt. Han skulle kunna ramla vilken sekund som helst.

Jag sprang fram till honom och satte mig bredvid honom. Hans blick mötte min. Hans blick var alldeles rödgråten och hans kinder var svullna. Jag drog direkt in honom i en varm kram. Han hulkade till och jag kände hur min tröja blev blöt – men det gjorde mig ingenting.

Jag försökte att inte bry mig om hur högt upp vi faktiskt satt.

"Förlåt", mumlade jag tyst.

Oscar tittade upp på mig och skakade lätt på huvudet. Han drog med händerna under ögonen och snörvlade till. Han öppnade munnen, men stängde den lika snabbt.

"Vi kan börja om helt! Okej?" försökte jag. "Ja hej, Felix heter jag."

Jag sträckte fram handen mot honom, men han stirrade bara på mig som att jag var dum i huvudet.

"Jag blir bara förvirrad", sa han tyst. "Leker du med mina känslor Felix?"

"Nej!" utbrast jag. "Men jag vet inte vad jag håller på med, så jag vill bara börja om allt!"

Han drog med händerna över ansiktet och suckade. Han skakade bara på huvudet.

Långsamt reste han sig upp och började gå mot dörren igen. Jag reste mig – liksom han snabbt upp – och följde efter honom. Jag ställde mig med korsade armar framför dörren och stirrade på honom.

"Oscar, skulle du kunna tänka dig att gå på en dejt med mig?" frågade jag rakt på sak.

Han rynkade pannan och tittade på mig.

"Är du seriös?" frågade han utan att svara på min fråga.

"Ja, svara på min fråga nu", sa jag bestämt.

"V-visst", stammade han ur sig.

Jag flinade mot honom och la armen om hans axlar. Fick honom att följa med mig ner i lägenheten igen.

Visst verkade han fortfarande helt förvirrad, men jag skulle fixa upp allting.

-

WOHO Jag hinner lägga upp ett kapitel innan jag går till bussen heja mig!

Och jag skrev klart min julfanfiction igår, alltså jag är astaggad på den! Ni måste läsa den när den kommer ut!!