Sången Vi Alltid Sjöng » foscar

XI

O S C A R

Jag hade inte sovit mycket alls inatt. Jag hade alldeles för mycket tankar i mitt huvud.

Ändå så låg jag hopkurad med Felix i min – vår – säng. Hans andetag puffade mot min halsgrop och jag kunde känna hans hjärtslag. Regelbundna och lugna. Motsatsen till mina – som var oregelbundna och stressade.

Jag blev stressad av mina egna känslor. Vad var det egentligen som jag kände? Visst visste jag att jag tyckte om Felix enormt mycket, det var ingen nyhet. Men kände han likadant?

Jag var inte så förtjust i kärlek, jag förstod mig inte på kärlek. Jag blev rädd för kärlek. Vad var ens kärlek? Den som kunde förklara kärlek borde få ett pris.

Felix vände sig försiktigt om och jag kände hans läppar mot min hals. Direkt började jag rodna, men även le lite smått. Han viskade mitt namn i sömnen och drog armarna om min kropp. Han snurrade runt, med mig. Jag skulle inte ljuga, han var stark. Han slängde över mig till andra sidan så att jag sakta men säkert ramlade ner på golvet på andra sidan.

Jag stönade till och satte mig upp igen. Jag satte armarna mot sängkanten och suckade. Felix låg mitt i sängen med täcket om sig. Jag slog till honom på smalbenet och han vaknade direkt. Hans ögon spärrades upp och han satte sig upp. Han stirrade länge på mig innan han suckade och slängde huvudet bakåt.

"Oscar", suckade Felix trött.

"Det är mitt namn", sa jag med ett retsamt leende.

"Varför väckte du mig?" frågade han irriterat.

"Jag vaknade av massor med tankar, och ville inte vara vaken själv", mumlade jag.

Felix suckade. Han la armarna om min kropp och drog mig intill sig. Han la sig ner, vilket även resulterade i att jag la mig ner. Jag fnissade till lite och såg upp mot honom. Han såg ner på mig och log svagt.

"Hur mår du?" frågade han.

"Bra, antar jag", mumlade jag.

"Är du säker?" frågade han och tittade länge på mig.

Det kändes som att hans ögon skulle stirra in i min själ. Jag bet mig försiktigt i läppen. Jag ryckte på axlarna. Avböjde med blicken. Felix försökte gång på gång få upp mitt huvud.

"Jag har bara massor med tankar", sa jag tyst. "Jag vet inte vad jag ska ta mig till."

"Finaste Oscar, försök få bort de dumma tankarna", mumlade han till svar och satte hakan mot mitt huvud.

Han kallade mig för "finaste Oscar". Det fick mig att le, och självklart att rodna.

Hans mjuka läppar träffade lätt min hårbotten. Direkt fick jag något sorts ryck och vände mig om. Jag tänkte inte ens utan satte bara mina läppar mot hans. Jag satte händerna mot hans ansikte och tryckte mig – om möjligt – ännu närmare honom. Felix besvarade min kyss, lät den bli intensivare innan han lätt släppte ifrån.

"Jag gillar det där", sa han och log brett. "Och jag gillar dig, mycket."

Jag tittade länge på honom – med öppen mun. Granskade vartenda del av hans vackra ansikte. Tittade på hans leende, sedan upp mot de glada gröna ögonen. Min mun sprack upp i ett brett leende.

"Jag gillar dig mer än det", viskade jag och lät våra läppar förseglas återigen.

-

Jag har hittat mina loviikavantar och gråter en skvätt för att jag älskar dem så mycket.