Sången Vi Alltid Sjöng » foscar

V

O S C A R

Jag vaknade upp med ett par armar om min kropp. Direkt kände jag rysningar igenom hela kroppen, och upptäckte att täcket låg nere på golvet. Felix och jag hade alltså legat och skedat utan täcke under natten.

Jag försökte få bort hans armar om min kropp. Även fast jag ack så gärna skulle vilja låta de vara kvar för all framtid. Jag petade honom försiktigt på kinden och hans ögon fladdrade direkt till. Han skrattade hest.

"God morgon Felix", sa jag hest.

"Oj god morgon", mumlade han och drog bort armarna från mig.

Han sträckte på sig, gäspade och drog ena handen genom sitt sandblonda hår. Han satte sig upp i sängen och slängde upp täcket igen.

"Vad händer idag då?" frågade han leendes.

"Eh, jag har ingen aning", skrattade jag. "Vill du göra något speciellt?"

"Nä jag vet inte, jag tänkte bara om du kanske hade något förslag", sa han enkelt och ryckte på axlarna.

Han reste sig ur sängen och började rota i garderoben. Han hade slängt in de kläderna i min garderob – då han hade insisterat på att vi skulle dela på den också.

"Får jag fråga en ganska personlig fråga?" frågade han medan han drog ut en mörk t-shirt.

Jag gav honom ett enkelt "mm" som svar, medan jag granskade honom där han stod och klädde på sig. När tröjan var över huvudet på honom tittade han på mig igen.

"Varför vill du inte prata om bandet?" frågade han försiktigt.

Jag suckade tyst och tittade ner mot mitt knä. Jag lekte lite lätt med fingrarna och fuktade mina läppar.a

"Du vet redan varför", mumlade jag tyst till svar.

"Nej Oscar, det är ju det", sa han bestämt. "Jag vet inte varför."

Jag ville inte börja gråta, men självklart så skulle de dumma tårarna glida ner för mina kinder. Jag drog med fingrarna under ögonen och suckade. Tittade upp mot taket innan jag tittade på Felix igen.

Han gick långsamt fram till mig och la armarna om min kropp i någon sorts kram.

"Snälla, jag vill bara veta varför det tynger dig så mycket", mumlade han försiktigt.

Jag drog efter ett djupt andetag. Tittade Felix in i ögonen.

"Om du också var orsaken till att ett band hade splittrats skulle du förstå att det inte är så roligt att prata om", sa jag tyst.

"Men det är inte ditt fel!" utbrast han. "Snälla Oscar, kan du förstå att det inte är ditt fel?"

"Vems fel är det då?" sa jag bara. "Det var tack vare att jag blev så jävla förälskad i dig som vi splittrades!"

Felix tittade plågat på mig. Jag bet mig löst i underläppen och suckade bara.

"Skyll inte allt på dig själv", försökte han tyst.

"Men jag kan ju inte skylla på någon som inte har gjort något fel", sa jag försiktigt.

"Oscar snälla det är ingen som har gjort något fel!" utbrast Felix irriterat.

"Men varför måste du ta upp det gång på gång då?" frågade jag.

Tårar fortsatte att glida ner för mina svullna kinder. Min underläpp darrade till och jag suckade tyst. Felix reste sig från sängen och gick ut från rummet. Lämnade mig ensam.

-

JAG VILL GRÅTA FÖR ATT DEN HÄR FANFICEN ÄR SÅ DÅLIG MEN JAG KÄNNER ATT JAG MÅSTE PUBLICERA DEN ÄNDÅ OCH JAG ORKAR INTE SKRIVA OM FÖR JAG ÄR REDAN ASSTRESSAD ÖVER SKOLAN OCH VILL BARA ATT DET BLIR HELG SÅ ÄR MITT HK-PROV OCH MITT TYSKAPROV ÄR ÖVER