Sången Vi Alltid Sjöng » foscar

XIII

O S C A R

Felix hade klarat sig igenom en vecka i skolan. Han var glad, jag var glad.

Jag hade faktiskt hunnit fixa mig ett jobb. Ett jobb på Wayne's Coffee. Felix och jag brukade alltid gå dit, så det kändes bara rätt att jag skulle jobba just där.

Just nu sprang jag runt och torkade alla borden som fanns. Jag stannade upp och tittade mig omkring. Tittade ut genom fönstren. Såg på alla människor som gick förbi. Alla bilar som åkte förbi.

Caféet jag jobbade på var inte alls långt ifrån där jag och Felix bodde. Det var lätt att ta tunnelbanan några hållplatser – och sedan gå kanske hundra meter.

Jag gick tillbaka in till köket för att lämna ifrån mig trasan jag hade torkat borden med. Jag kände hur någon knackade mig på axeln och jag vände mig direkt om. Bakom mig stod Alexandra – även kallad Alex – en av mina arbetskollegor.

"Oscar, det står ingen i kassan", sa hon enkelt. "Kan du springa dit?"

"Självklart!" sa jag glatt.

Jag gick ut genom dörren och gick ut till kassan. Jag tittade ut över människorna som satt och fikade. En tjej och en kille satt vid ett bord – jag antog nästan att de hade en pluggdejt. En lite äldre dam satt ensam i ett hörn och smuttade på sitt kaffe.

Jag hörde det plingande ljudet från dörren – vilket betydde att den öppnades. Jag flög upp med blicken och tittade mot dörren. Och fick syn på Felix. Han hade ett flin klistrat på läpparna medan han självsäkert gick fram mot kassan.

Det var när han kom fram till kassan upptäckte han mig. Han tittade glatt på mig.

"Hej finaste Oscar", sa han glatt.

"Hej Sandy boy", svarade jag leendes. "När slutade du?"

"Halv tre", sa han. "Och jag blev både sugen på kaffe och att träffa min pojkvän, så vad är bättre än att sticka till Wayne's?"

Jag fnissade lågt om honom. Vände mig om till en av kaffemaskinerna för att göra någon sorts avancerad kaffedryck. Men vad skulle självklart hända precis då jag var klar med drycken? Jo, jag skulle självklart – klumpig som jag är – spilla ut allting på mig själv, och tappa koppen så den gick i kras. Jag skrek gällt till och Felix började skratta högt.

Sekunden efter kom Alex utspringandes. Hon suckade högt och slog handen för ansiktet.

"Oscar inte igen!" utbrast hon. "Du är så klumpig!"

Hon verkade irriterad. Men visst, det var inte så konstigt. Jag hade haft sönder mer koppar den här veckan än hon hade haft under de två året hon hade jobbat där.

"Känner du honom?" frågade hon och nickade mot Felix.

Han stod vid disken och försökte knipa ihop munnen så att han inte fortsatte att asgarva.

"Känner och känner, han är min pojkvän", sa jag enkelt.

Jag försökte självsäkert luta mig mot bänken som jag stod bredvid. Jag blickade ner mot det våta golvet och bet mig lätt i underläppen.

Vad gör jag inte då? Jo, klumpig som jag är så snubblar jag på golvet. Flyger nästan, slår i ena foten i något och hamnar med andra under rumpan på mig. Jag stönade till och hörde Felix börja gapflabba igen.

Alex försökte hjälpa mig upp till stående ställning igen. Hon tittade oroligt på mig och blängde sedan på Felix. Om blickar kunde döda så skulle Felix varit körd för länge sedan.

-

Alltså jag är förvirrad över att man skulle ställa om klockan inatt. Min mobil går rätt, men inte min väggklocka - of course, den kan ju inte ställa om sig själv.