Förbjudna läppar

Kapitel 7

Dagens låt: "Back to black" – Amy Winehouse

Andreas favoritlåt;)

Trevlig läsning!

Ps: Jag kommer uppdatera på söndagar och onsdagar istället! Bara så ni vet!

***

Pappa ringer mig ett tag senare, precis när Andreas föräldrar är påväg att åka hemifrån. Mina läppar drar efter andan. Han har inte ringt mig på väldigt länge. Bara meddelat mig de gånger han ska ut någonstans. Jag går bort en bit från de andra och svarar utan att tveka.

"Jag hoppas du har något vettigt att säga. Jag är fortfarande arg på dig för att du inte följde med till mamma idag."

Det ligger endast sanning i det där. Mamma förtjänar en familj där alla följer med för att se hur hon mår.

Det tar ett tag innan han säger något. "Jessica." Hans röst är ovanligt allvarlig. "De ringde från sjukhuset för någon timma sedan."

I samma sekund är det som hjärtat stannar. Jag kan känna det pumpa blod runt i ådrorna, men ändå kan jag inte förstå hur. Alla möjliga hemska tankar forsar genom hjärnan. Det känns som jag ska kräkas mitt på golvet.

"Är hon okej?!" Min andning går upp på mindre än en sekund. "Herregud, har det hänt henne något?"

"Lugna dig. Din mamma är helt okej. Eller rättare sagt: Så okej hon kan bli i det stadiet hon befinner sig i. Däremot vill de att jag ska komma och hälsa på henne oftare. De säger att jag lämnar alldeles för mycket ansvar till dig."

En liten gnista hopp tänds i bröstet. "Och vad sa du till dem?"

"Låt inte sådär förväntansfull." muttrar han, men jag är tacksam att han åtminstone inte är allvarligt full ännu. "Jag sa åt dem att jag kommer dit så ofta eller lite jag vill. Det är ju trots allt min fru. Jag bestämmer när jag ska dit. Därefter la jag på."

"Du gjorde vadå?" Gnistan släcks av vattnen gjort på besvikelse. Kroppen skälver till. "Pappa, hon behöver dig! Betyder inte det någonting för dig?"

"Såklart det gör." Hans stämma är fortfarande låg. "Jag ringde för jag tyckte du hade rätten att veta vad jag sa till dem. Nu är jag inte lika säker."

"Hon älskar dig! Hon älskar dig mer än något annat och du kastar bort det! Bara för att du inte är stark nog att se henne som hon är. Men utan dig blir hon inte bättre."

"Hon kan inte bli bättre. Det är en sak vi måste acceptera."

"Nej, du har fel! Du-"

"Jag har ringt och sagt det jag skulle. Det var inte meningen att starta en diskussion."

"Varför? Varför i helvete ens säga det till mig när du ändå inte tänker bättra dig?"

"Jag tänker bättre mig Jessica. Men de ska inte lägga sig i mitt eller ditt liv. Du, vi får ta det här hemma. Jag vill inte bråka med dig."

"Bråka?! Pappa, du bråkar inte ens tillbaka!"

"Vi hörs senare."

"Våga inte lägga på!"

Ett högt pip tjuter i öronen när han trycker på röd lur. Mina armar är som bortdomnade. Ett tag blixtrar det till framför ögonen. Lusten att krypa ihop till en liten boll blir allt större och större. Fingrarna skakar våldsamt.

Allting är spritens fel. Utan den hade han inte hamnat i det här tillståndet. Han hade brytt sig om mamma, kämpat för henne. Vi hade tagit igenom oss det här tillsammans. Som en familj. Istället har han blivit en slav till alkoholen och jag ser på medan hans rygg piskas av beroendet. Hur långt kommer det gå innan han inser att det han gör är fel?