Förbjudna läppar

Kapitel 46

Dagens låt: Tears dry on their own - Amy Winehouse

Trevlig läsning!

***

Vanligtvis när jag är nervös brukar munnen röra på sig automatiskt. Ungefär som någon trycker på en knapp och ut kommer ord jag själv knappt förstår. Det är en rätt smart förmåga. Oftast kan jag prata mig ur saker och ting. Speciellt spända situationer.

Men inte idag. Allt jag kan göra är att behålla ögonkontakten med Jamie. Bara det är en utmaning. Det är rätt svårt att komma på något att säga. Särskilt när han verkar förvånad – rent av chockad – att jag dyker upp. Som om han inte kan tro att det faktiskt är jag. Förståeligt. Jag menar, är det inte meningen att jag ska undvika honom som han vore pesten själv?

"Vad i helvete gör du här?" frågar han hest, med ispåsen fortfarande tryckt mot ena sidan bakhuvudet.

Lilly berättade vad som hänt och jag ville se efter om du är okej. Har du mycket ont? Dunkar det i huvudet? Tror du vi behöver ringa efter ambulans? Helt säker på att du mår bra? Du måste vara 100 procent säker. Inga undantag.

Jag suckar. "Jamie, är du helt jävla dum i huvudet? Vänta, säg inget för jag vet redan svaret."

Det står en soffa i väntrummet och en runt bord framför det. Överallt på väggarna sitter det posters om människans kropp och känslor, med frågor som Är den för liten eller Gör jag något fel? Jag och Andrea brukade finna det rätt humoristiskt att läsa frågorna för några år sedan. Nu är vi mognare och har insett hur många stackars osäkra själar det finns därute. 

Ja, förutom Jamie såklart. Han är säker när det gäller allting. Okej, kanske inte hans känslor, men allt annat.

"Varför i helvete var du tvungen att berätta det?" undrar jag och sätter mig på andra änden av soffan. "Vad hade du väntat dig? Att Mike skulle blivit glad av nyheten att hans flickvän varit otrogen? Att han skulle tacka dig?"

Jamie ser fortfarande förvånad ut, trots det lyckas han svara.

"Jag var arg, okej? Mest på mig själv, men jag tog det ut på honom."

"Och titta var det har lett dig."

"Jess, jag har sagt det förut och jag säger det igen. Skrik inte på mig när jag druckit. Du får huvudet att bulta."

"Rätt åt dig." fnyser jag men vet också att orsaken till hans huvudvärk beror knappast på mig.

Han slog i stentrappen. Det om något måste göra väldigt ont, men med tanke på att han sitter här och inte åker en ambulans in på sjukhuset antar jag att han är okej. Vilket var allt jag behövde veta. Nu kan jag dra härifrån och göra det där provet någon gång.

"Mike är inne hos skolsköterskan och kollar så inget är brutet." mumlar Jamie och som han läst mina tankar lägger han till: "Du bör gå innan han ser dig."

Det är inte förrän nu det slår mig hur Mikes reaktion kommer vara. Om han finner mig här med Jamie kommer saker och ting bara bli värre. Jag har ignorerat honom i flera dagar. Antagligen kommer han tro att det är för jag spenderat varje tidpunkt med hans kusin. Även om det inte är sant känner jag en stor skadeglädje. Det är som om rädslan att förlora honom har försvunnit nu när jag insett att Jamie betyder hundra gånger mer för mig.

Synd bara att Jamie är lika genomrutten som Mike.

"Vill du att jag ska gå?" frågar jag.

Han tvekar, skruvar på sig. "Nej..."

"Bra, då sticker jag med en gång."

Jag reser mig hastigt upp ur soffan. Jamie protesterar inte. Kanske är han för skuldmedveten för att ens försöka hålla kvar mig. Han vet att han gjorde fel och att han inte förtjänar min förlåtelse. Och kanske är det rätt gjort av honom i andras ögon, men för mig blir det bara som en retlig gest.