Förbjudna läppar

Kapitel 41

Dagens låt: I was wrong – Sleeperstar

Trevlig läsning! (ursäkta möjliga stav-/slarvfel!)

***

"Hej... det är jag. Igen. Jamie, det har gått tre dagar och du har inte hört av dig. Jag... Jag vill inte stressa dig eller någonting, men kan du inte ringa tillbaka? Eller sök upp mig i skolan. Vi måste prata. Eum... ja, det var väl typ det jag ville säga. Precis som de andra sjuttio gångerna jag ringt dig... Snälla, ring tillbaka."

Med en suck sjunker jag ner på golvet med mobilen i händerna. Det är måndag morgon och även om jag är iordning och klar på utsidan, är jag absolut inte redo att möta någon idag. Hela helgen har gått otroligt fort. Ändå gjorde jag ingenting förutom att stirra in i väggen och tycka synd om mig själv.

Fredagens händelse mellan mig och Jamie spelas om och om igen i huvudet. Men vi har inte pratat igenom det alls. Mitt i natten lämnade jag honom, och huset. Först lät jag honom somna, bara för att han verkade mer förvirrad än vad jag var. Något hade fått honom i djupa tankar. Så jag stannade för hans skull. När jag senare återvände hem mitt i natten kände jag mig helt utmattad och gick och la mig direkt.

Under både lördagen och söndagen försökte jag få tag i honom via telefon. Antingen har han tappat den i en lavaflod eller så ignorerar han mig. Och jag tror det första alternativet tyvärr inte är så sannolikt. Det värsta är att jag är för feg för att åka dit och se honom i ögonen. Men nu när det är skoldag är det precis vad som kommer ske. Jag är inte redo för det.

"Din pappa säger att du blir sen till skolan." Angie öppnar dörren utan att ens knacka. "Är allt okej?"

Hon har mer eller mindre flyttat in här. Fråga mig inte varför. Bara att tvingas tänka på det ger mig rysningar. Pappa tycker om hennes sällskap. Det syns i hela hans uttryck. Och han har knappt druckit något. Varken i lördags eller igår. Det är tack vare Angie, men ändå känner jag en stark avsky mot den nya kvinnan i lägenheten.

Mina ögon smalnar.

"Lämna mig ifred." fräser jag sammanbitet.

"Så du tänker bara sitta där på golvet och göra ingenting?"

"Kanske."

Hennes nymålade, röda naglar är extra synliga när hon kliar sig i det ljusblonda håret. De alldeles perfekt vita tänderna försöker forma ett extra stort leende. Det sticker till i bröstet. Hon påminner mycket om mamma som ung. Självklart kände jag inte min egen mor vid den ålder, men jag har sett alla foton. Jag kan inte förstå hur pappa kan se på Angie utan att få dåligt samvete. Själv mår jag illa varje gång hon visar sig.

"Lyssna, Jessica-"'

"Jess."

Hon suckar. "Jess... Jag förstår varför du varit på så dåligt humör den här helgen. Jag har praktiskt taget varit här hela tiden, så det är inte särskilt konstigt. Men ser du inte hur glad Damien-"

"Säg inte hans namn." avbryter jag och gör en äcklad min.

"Men ser du inte hur glad din pappa har blivit?" fortsätter hon. "De två senaste dagarna har han varit på bättre humör än någonsin."

"Vad vet du om det? Innan bilolyckan var den här familjen lycklig. Det kan jag knappast säga nu." Paus. "Förväntar du dig att jag ska tacka dig eller något? För jag antar att det är du som fått honom på så bättre humör."

"Absolut inte."

"Bra."

Osäkert står hon kvar i dörröppningen. Pappa är ute i köket och har antagligen hört konversationen. Det kan vara nyttigt för honom att höra. Okej, okej. Jag vet att det är hon som fått honom att le sådär stort. Som fått honom att handla och försöka laga mat igen. Som till och med fått hans skratt att eka genom väggarna. Men hur ska jag kunna njuta av de små sakerna när mamma sitter inne på ett vårdhem på grund av hennes psykiska hälsa?