Förbjudna läppar

Kapitel 17

Dagens låt: Cry Baby – Melanie Martinez

ÄNTLIGEN HAR HON GJORT EN MUSIKVIDEO TILL DEN HÄR LÅTEN! HAR VÄNTAT SEDAN ALBUMET KOM UT, ALLTSÅ I EVIGHETER<3 (Ni får spola fram en bra bit om ni vill höra låten)

Asså, jag tror allvarligt att Melanie kommer bli en av vår tids största ikoner. Det kommer ske. Tro mig.

Trevlig läsning!

***

Provspelningen går bättre än förväntat för alla. Andrea kommer ut nöjd och stolt över sitt framträdande och är helt säker på att hon kommer få huvudrollen. I andra pjäser jag gjort har Andrea ofta fått vara en manlig karaktär, vilket jag måste erkänna hon gör riktigt bra. Jamie däremot säger inte hur han tyckte att det gick för han själv. Men jag är helt säker på att han är duktig. När vi pratade ute på skolgården förra veckan och han sa högt det han memorerat i pjäsen hörde jag känslorna i talet. Jamie är kapabel till att skådespela. Ibland undrar jag om han använder den förmågan i verkliga livet.

Det tar en bra stund innan det är min tur att få komma upp på scenen. Inne i teatersalen sitter Sophie, dramaläraren. Hon har tagit en plats precis i mitten av alla stolar för att kunna se bättre. Ekandet från mina skor hörs klart och tydligt när jag går upp på scenen. Det är nästan så att jag önskar det vore fler personer här. Det skulle lättat på spänningen. När det bara är två personer i en sådan stor sal känns allt mer intimt. Egentligen bör det inte göra någonting. Provspelningar har jag gjort hundratals gånger under gymnasie- och högskoletiden. Man kan ju tycka att jag ska ha blivit van nu.

"Okej, Jess." börjar hon och bläddrar i sitt pappersblock. Antagligen för att anteckna delar av mitt framträdande. "Är du nervös?"

"En aning. Men jag ska inte provspela särskilt stora roller." erkänner jag.

"Inte?" Hon tittar ner på ett papper i blocket. "Här står det klart och tydligt att du skrivit upp dig som Ofelia, inklusive drottningen och teaterdrottningen."

Åh, juste. I alla mina tankar på Mike och Jamie har jag helt glömt bort att jag faktiskt anmälde mig innan jag sa till Jamie vad jag skulle pröva för roller. Inte så smart av mig. Under de senaste dagarna är det som hjärnan slutat fungera.

"Jag vet, men nu har jag ångrat mig. Ofelia är en alldeles för svår karaktär."

Sophie lutar sig bak i stolen, ser på mig med ett höjt ögonbryn. Jag vet vad hon tänker. Ofelia är en alldeles för svår karaktär? Bullshit. Jag har övat skådespel och teater sedan dagis och jag är en av dem som har högst betyg i drama. Det är till och med så att jag nästan är lika bra som Andrea. Nästan.

Jag kan inte lura Sophie. Hon var även min dramalärare i ettan och hon såg att jag tog mig an mycket svårare roller än så. Hon rättar till sina runda glasögon.

"Lyssna, Jessica. Jag vet att du haft det svårt de senaste veckorna. Alla vi lärare har överseende med det. Vi vet hur din mamma har det och att din pappa är sjukskriven. Men snälla, kasta inte bort en sådan chans. Jag säger inte att du garanterat kan få rollen Ofelia, men du kan åtminstone försöka."

Jag fortsätter stå där, i mitten av scenen och en aning obekväm. Egentligen vill jag gå av så fort som möjligt. När de vuxna ens nämner olyckan vill jag rymma iväg och aldrig komma tillbaka. Sorgen i deras ögon speglar sig rakt på mig. Det får mig att känna en viss dumhet. De tänker på mitt syskon, på min lillebror som gick förlorad. Ett liv togs ifrån oss innan det ens fick komma till jorden.

"Tack, men jag avstår helst." säger jag och fingrar lite på mina kläder. "Det här handlar inte om olyckan."

"Inte?" Hon verkar förvånad.