Förbjudna läppar

Kapitel 11

Dagens låt: Fweaky – Miley Cyrus

Kan någon bara ge den här kvinnan pris för en av världens bästa låtskrivare eller något? Den här texten är så sjukt vacker:')

***

Tisdagen går fort förbi, och så gör även onsdagseftermiddagen. Jag planerar att hälsa på mamma igen så snart jag bara kan, men eftersom jag spenderade helgen med annat än att plugga är jag tvungen att ta igen en hel del för att inte hamna efter. Men jag vill hälsa på henne såfort som möjligt och därför skjuter jag upp en svenskaanalys.

Mitt mål denna vecka är att prata så mycket det bara går med Jamie. Både igår och idag har jag hälsat på honom i korridoren, och han har svarat med ett leende och ibland ord. Vilket inte är särskilt likt honom. Varken Andrea eller Lilly har frågat varför jag helt plötsligt gått in för att bli hans vän, och jag är glad att de håller sig utanför. Kanske vågar de inte säga något med tanke på vem han är? Eller så har de inte märkt tillräckligt än. Eller också så har de nog problem med varandra sedan festen i lördags.

Lilly har ännu inte bett om ursäkt, och Andrea vägrar prata med sin vän förrän allt är löst. För mig har det varit en aning jobbigt då båda av dem vill spendera rasterna med mig, men inte med varandra. Det har slutat med att vi alla tre har suttit tillsammans, men att de inte sagt ett enda ord pågrund av den dåliga stämningen. Jag har hållit de flesta samtal levande. En förmåga jag har är att låta munnen gå för att hindra tystnaden sjunka över konversationen.

Efter att ha suttit kvar i skolan och pluggat kommer jag äntligen hem. Doften av något i stekpannan får mig att tvärstanna i hallen. En rysning skjuter som en pil genom kroppen. Det har gått över fyra veckor sedan jag sist kände en sådan lukt när jag kom innanför dörren. Efter olyckan är det jag som fått stå maten. Pappa har skyllt på att han inte orkat, men varit väldigt tacksam att jag kokar pastan eller potatisen och ser till att inte bränna något.

"Pappa?"

Jag kan inte låta bli att fråga. Det skulle vara omöjligt att det är just han som lagar mat, men när jag kommer in i köket får jag syn på min mammas man som dukat fram på bordet, tänt ljud och satt på radion som spelar någon gammal låt från åttio-talet. Precis som förr i tiden visslar han med låten medan han lägger laxen i det sjudande smöret.

Hans hållning är inte krokig och han har äntligen rakat sig. Det finns inte ett spår av sprit, förutom de två glas rödvin som står på bordet. Han verkar glad, lycklig och alldeles till sig. Och när han märker att jag kommer in genom tröskeln skiner hela han upp. Pappa har alltid varit lång, och det syns verkligen nu. Han ser så stolt ut. Och pigg.

"Jessica! Du kommer lagom till maten. Vi äter alldeles snart."

Först vill jag nypa mig själv. Det här är en dröm. Pappa har inte klarat av att laga maten på en hel evighet. Han har suttit och tyckt synd om sig själv medan jag gjort allting i köket. Innan olyckan lagade han och mamma alltid mat tillsammans, och när hon inte fanns här längre slutade han med det.

Men han står här, helt nykter, och är som sitt gamla jag. Som om inget har hänt. Det är omöjligt. Pappa är tillräckligt beroende av spriten för att inte sluta så pass fort. Han kan verkligen inte ha blivit bättre. Och även fast det ser ut så, vet jag innerst inne att det inte är sant.

"Um... är du okej?" frågar jag som börjar dra ner kedjan på jackan som jag helt glömde bort att ta av mig i hallen.

Pappa är uppklädd och nytvättad. "Jag är mer än okej. Men gör dig iordning nu så äter vi snart."

Men innan jag vänder mig om hör jag låset om badrumsdörren som vrids om. Och därefter steg in i köket. Ett tag stelnar jag till, rädd för vem det kan vara. Det är precis som förr. Jag har åkt tillbaka i tiden och nu är mamma bakom mig. Vi ska sätta oss att äta, hela familjen. Det är därför det är framdukat för tre.