Förbjudna läppar

Kapitel 9

Dagens låt: Soap - Melanie Martinez

Bästa låten ever!!!💖

Trevlig läsning!

***

Det fanns en tid i mitt liv där mamma och pappa var lyckliga tillsammans.

Deras kärlek till varandra var som den man ser på filmer och läser i böcker. Det var som om de sa hundra ord genom bara ett par blickar, och mamma hade alltid det där uttrycket som sa att hon kände pappa mer än någon annan. Och han själv var alltid lika romantisk på tillställningar. Han kom ofta hem med en stor bukett ljuvdoftande blommor, kysste henne på kinden och sa att han älskade henne.

Och jag brukade betrakta dem med förundran. De var så glada att det smittade av sig. De gjorde allt för varandra, och jag ville göra detsamma för Mike. Det målet strävar jag fortfarande efter. Men tiden förändras. Nu känner jag inte igen dem, mina föräldrar. De är två främlingar. Jag hoppas att vi kan gå tillbaka till som det var så snart som möjligt.

På söndagsmorgonen vaknar jag med andan tryckt mot halsen. Ännu en dröm om olyckan bränner sig fast innanför vitögat. Jag brukar få mig själv att glömma. Det är enkelt när man väl lärt sig knepet. Tricket är att alltid distrahera sig själv. Det kan vara småsaker som att laga mat eller göra läxorna, till att sticka ut och springa en sväng eller ringa Lilly. Jag gör vad som helst bara det får mig på andra tankar.

Dörrklockan plingar till utanför hallen. Pappa kan knappast vara vaken den här tiden. Jag tvingar mig själv upp ur sängen. Filten som ligger slängd på stolen tar jag upp och virar om mig själv. Under har jag endast på mig att par tunna mjukisbyxor och ett linne.

Jag öppnar dörren och blir helt klart förvånad när Mike står i öppningen. Han ringde aldrig tillbaka mig igår. Jag trodde han var för upptagen. Och att han ens åkte hit såhär på morgonen är inte likt honom, men jag måste säga att jag blir riktigt glad över att se honom.

"Hej." säger jag trött och gnuggar bort sömnen ur ögonen. "Vad gör du här?"

"Får jag inte ens hälsa på min flickvän?"

Tvekande och nästan försiktigt räcker han fram en plastkasse. Jag tar emot den och drar upp en lång, marinblå klänning i min storlek. Först blir jag förvånad, med tanke på att såna plagg inte är särskilt billiga. Sedan är det som Jamies ord träffar mig: Han skulle älska den på dig men inte låta dig ha den... Den här klänningen är nästan tre decimeter längre, och ser inte alls lika tajt ut. Ändå är jag tacksam.

"Det är din favoritfärg, om jag minns rätt." säger Mike osäkert. "Jag har sparat kvittot om du vill lämna-"

"Nej, det behövs inte. Det är helt rätt färg." Jag studerar den några sekunder och lägger därefter tillbaka den i kassen. "Mike, ett halsband är en sak, men en klänning? Den måste kostat en hel del. Om du fortsätter såhär skämmer du bort mig."

"Jag är ledsen för igår. Jag såg att du ringt mig flera gånger, men då var det redan försent för att ringa tillbaka. Jag ville gottgöra dig. Förresten är skoldansen på torsdag och jag ville ge dig någonting."

"Det är ingen skoldans. Det är övernattning. De kommer ha en dans i matsalen, men det är inte bara vad tillställningen handlar om och det vet du." Jag biter mig i tungan. "Förlåt, jag bör sluta rätta folk... Den är jättefin. Jag älskar den."

Mike pressar fram ett leende, men det försvinner snabbt. Jag noterar hur spänd och trött han är. Genast förstår jag att något är fel men hinner inte fråga vad som pågår förrän han öppnar munnen.