Förbjudna läppar

Kapitel 19

Dagens låt: This land – The Lion King

Kan vi typ ta en minut och prata om soundtracket till lejonkungen? Så sjukt, underbart fint. Satt och lyssnade på det när jag pluggade psykologi och hela mitt hjärta värkte. CHILDHOOD MEMORIES!

Trevlig läsning!

***

Jamie måste ha dolt mer för mig än jag först trodde. Eller så får jag bara den känslan tack vare samtalet. Självklart har ju alla hemligheter. Det ingår i livet. Man berättar inte allt för sina vänner, inte ens de man bäst kommer överrens om. Det finns saker man gömmer undan för sina föräldrar och syskon. Men att ha stora hemligheter, lika stora som jag tror Jamie har? Då är det något som inte står rätt till.

Dock finns det inget bevis på att det var hans mamma. Det kunde varit någon helt annan som blev skrämd av mina förhastade slutsatser och la ifrån sig telefonen. Men å andra sidan, varför sökte hon då Jamie? Och varför lät hon så sorgsen?

När jag förut frågat Mike om varför Jamie bor här och mer fakta om föräldrarna, har han bara gjort en grimas och sagt att det inte varit viktigt. Varje gång har jag accepterat det tomma svaret. Är det bättre om jag beter mig avslappnat? Om jag frågar som det inte betydde något kanske han avslöjar åtminstone någonting.

Och nu bryr jag mig inte längre om Harry Potter eller en mysig helg med min pojkvän. Jag vill veta mer.

"Gissa vem som ringde alldeles nyss?" säger jag och lägger mig raklång i sängen igen, försöker vara lugn. "Det var din moster."

Apelsinsaften har jag ställt på nattduksbordet, men är inte alls sugen på att dricka den. De där varma ögonen söker mina. Han rynkar pannan. Den avspända kommentaren gör honom förvirrad, och en aning undrande. Jag försöker behålla en god min, och inte kräva ett direkt svar om varför i helvete hon ringer och vad hon vill.

"Ri-ringde hon?" Filmen är genast bortglömd. "Vadå, nyss? Här?"

Jag är tvungen att förklara hela händelsen. Den första gången drar jag igenom det hela rätt kortfattat, eftersom jag är ivrig att höra vad han har att säga. Men det är tydligen alldeles för kort för honom, och jag måste ta det än en gång. I detalj.

Så uppmålande och bra som möjligt försöker jag beskriva hela händelsen, och ord för ord berätta exakt vad hon sa. Det är svårt att komma ihåg allting, men om jag verkligen anstränger mig kan jag åtminstone få fram litegrann.

När mina läppar varit tvungen att dra om allt tre gånger förstår han äntligen. Och då blir han fast i sin egen lilla värld, vilket är oroande. Han har svårt att fixera blicken på en och samma punkt. Han sätter sig rakare upp i sängen, med alla kuddarna som stöd.

"Vad är det?" frågar jag, lite för nyfiken.

Han skakar på huvudet. "Inget... Jag trodde bara inte hon skulle höra av sig. Är du säker på att det var hon? Helt säker?"

Jag tänker efter igen. Som sagt, hon bekräftade ju aldrig vem hon var. Ändå har jag en känsla djupt inom mig att det var Jamies mamma. Antagligen beror det på de liknande rösterna och sättet hon sa hans namn på. Som något ömtåligt och skört. Som om en darrning på namnet kunde förstöra själva personen det tillhör.

"Ja, jag är säker. Det måste ha varit hon."

Långsamt nickar han, än en gång fast i sina egna tankar. Jag förväntar mig faktiskt att han ska säga något mer. Det skulle räckt med en kort mening eller kommentar. Bara något som fått mig mindre frågande. Men han låtsas istället som jag aldrig tagit upp det.