Förbjudna läppar

Kapitel 22

Dagens låt: Fifty ways to leave your lover – Miley Cyrus

Vet att det här är en cover, men herregud vad hon gör den bra! HENNES RÖST ÄR SÅ HES OCH DJUP VILKET ÄR SÅ VACKERT!

Och om man spolar fram typ en minut så ser man hur glad hon är! Titta hennes leende. Gud, jag fattar inte hur någon kan hata henne. Hon är ju så adorable!<333

Trevlig läsning.

***

Påvägen dit ringer Lilly.

I min nyfikenhet och iver att få åka med Jamie har jag totalt glömt bort henne. Och när jag ser hennes namn på skärmen sjunker det dåliga samvetet över mig. Vi struntade i henne, igen. Precis som förra gången. Om både jag och Andrea fortsätter såhär har vi slutligen förlorat henne som vän.

Hon frågar var jag tog vägen någonstans efter sista lektionen. Jag får förklarat för mig att hon velat gå på café med mig, oturligt nog samma café som Angie och jag var på, bara för att prata om allt och ingenting. Andrea var självklart inte välkommen.

"Jag är ledsen Lilly." säger jag och vill samtidigt slå mig själv. "Vi bör ha sagt någonting."

Sedan berättar jag att Jamie skjutsar oss till mitt ute i ödemarken och att hon ändå inte missar särskilt mycket. Det kommer bli rätt tråkigt, eller ännu värre. Både hon och jag hör lögnen i rösten, vilket får mig bara att må ännu sämre.

"Åh... okej." Hon gör sitt bästa att dölja sin besvikelse. "Det gör ingenting. Vi ses ju imorgon."

"Men vad ska du göra nu då?"

"Äh! Jag får väl fortsätta drömma om Brad Pitts nakna kropp. Vi fick ju se den i filmen på svenskan."

Det får mig att skratta, men ändå biter oron inom mig. Jag måste göra något snart för att få henne på bättre humör. Redan imorgon ska jag komma på någonting. För hennes skull. Och efter vi lagt på hör jag Andrea fnysa till i bak. Hon lutar sig fram så hennes huvud kommer mellan mitt och Jamies säte.

"Vad sa hon för något? Frågade hon efter mig?"

"Nej Andrea." svarar jag och himlar med ögonen. "Hon nämnde dig inte en enda gång. Så som ni håller på kommer hon aldrig göra det."

"Det är inte mitt fel att hon inte accepterar det faktum att jag pratar med Mattie. Sedan hon la ögonen på honom har hon varit emot allt han gjort. Jag förstår inte varför. Om hon visste att han skulle vara med här skulle hon verkligen inte velat åka hit."

Sant. Det vet jag. Men jag är inte heller särskilt säker på vem han är. Om jag vill ta reda på det? Kanske, kanske inte.

"Vad tror du?" undrar jag och ser på Jamie som har ögonen på vägen. "Vem är Mattie egentligen?"

Det tar en stund innan han svarar.

"Mattie är... annorlunda. Han är som jag, men tio gånger värre."

"Litar du på honom?"

"Han är min vän Jess. Det är klart jag litar på honom."

Om någon annan sagt de orden hade jag fortfarande tvekat. Med största sannolikhet hade jag inte ens lyssnat. Men nu var det inte någon annan som sa det. Det var Jamie. Jag vet inte ens varför det gör skillnad, men det gör det.

Vi kör först genom snudd på hela staden, och sedan ut på en landsväg där husen blir allt färre och färre. Solen skiner in genom fönstret och vädret är alldeles stilla. Mamma skulle säga att det är en riktig vårdag. Den blå himlen är som ett löfte att sommaren kommer, förr eller senare. Efter en stund svänger vi in på en snirklig grusväg där åkrarna försvinner och skogen istället växer sig tätare. Jag har aldrig varit här, men det känns som vi åker mot ett av de olika hemsökta husen som det ryktas om. Undra vad som händer när mörkret faller. Plötsligt slår en tanke mig.