Förbjudna läppar

Kapitel 25

Dagens låt: Jet Black Heart – 5 seconds of the summer

Halloj där! Jag är ny här i denna underbara 5sos fandom. Om någon av er tycker om gruppen, har ni några favoritlåtar? Gamla som nya spelar ingen roll. Inte covers heller för den delen. Vill gärna veta vilka som är de "bästa" låtarna (Fast alla verkar egentligen sjukt bra)<3

Mvh: Ett nyfiket/nyblivet fan som är lite smått bortkommen och förvirrad i denna supergulliga fandom!

(Har redan sagt till mamma och pappa att jag KRÄVER att få gå på deras konsert i juni)

Trevlig läsning (Har knappt hunnit läsa igenom. Ursäkta fel!)

***

Tänk er att ha hela världens blickar på er. Att ni står där, ensamma i ett rum där andra kan betrakta er med dömande ögon. Ni känner er avskalade, som om det privata gått sin väg och lämnat all förstörelse efter. En naken, pinsam känsla kommer krypande under skinnet på er. Ni vill försvinna och försvara er med en gång. Trots det kan ni inte formulera ett enda ord. Det är som era hjärnor är allt för upptagna med att tänka.

Så känns det i denna stund.

Visserligen har jag inte hela världens ögon på mig, ändå känns det olidligt när Jamie fortsätter se på mig och Angie med djup blick. Steg för steg kan jag se hur han ändras från förvånad, till misstänksam och sedan orolig. För mig? Egentligen struntar jag fullständigt i det. I alla fall här och nu. Jamie har redan sett för mycket, mer än Mike någonsin lagt märke till. Mer än jag berättat för någon.

Skärrad ser jag mot pappas sovrumsdörr. Förhoppningsvis ligger han fortfarande och sover, annars vet jag inte vad som kommer hända. Han kan bli rätt upprörd när oinbjudna gäster kommer hem till oss, det är därför inte Mike är särskilt förtjust att hälsa på mig längre, nu när pappa är hemma. Det är därför det är så lätt att vifta bort honom, säga att vi åker hem till honom istället.

Men Jamie kan jag inte vifta bort. Det är som att försöka släcka eld med tändvätska. Han kommer ha mer frågor, mer invändningar än vad han antagligen har nu. Långsamt tittar jag tillbaka på honom. Han stirrar på mig.

"Vad i helvete är det som pågår?"

Han utgår inte bara från glasskärvorna på golvet, eller stanken av alkohol när frågan ställs. Det vet jag med tanke på det oroade uttrycket i hans ansikte. Hela jag darrar, trots att jag verkligen försöker dölja det. Angie ser ännu mer ledsen ut.

Jag bestämmer mig för att låtsas som ingenting och hoppas på det bästa.

"Åh, tack för att du hämtade den." Genast beger jag mig fram till honom och tar mobillen ur hans stilla hand. "Jag hade totalt glömt bort den. Tack... igen." Ett besvärat leende dyker upp på mina läppar. Han fortsätter betrakta mig.

"Du ser ut som du sett ett spöke, är du okej?"

"Ja. Allt är perfekt."

Tvekande vänder han ansiktet mot Angie. Hennes smink är förstört på grund av gråten. En ännu större del av mig börjar hata henne. Det är uppenbart att inget av det här är perfekt. Att se genom lögnen behöver inte ett geni klara av.

"Jess, jag är inte korkad. Vad har hänt här?"

"Hur ska jag kunna veta det? Jag kom ju precis hit."

"Har du inte berättat för honom?" undrar Angie plötsligt, som antar att jag och Jamie måste vara bästa vänner, eller något mer. Kanske vet hon inte hur allvarligt pappas problem är, och tycker att jag lika gärna kan skrika ut sanningen för hela världen.