Förföljd O.R

Kapitel 11

Emilias perspektiv

Jag vaknade av att Omar kom in i rummet.
- jag glömde säga att om du försöker rymma eller inte lyssnar blir det inte kul för dig. Sa han. Jag bara nickade till svar och han gick ut. Jag somnade om. Sen vaknade jag. Jag bara låg där och tänkte. Sen öppnades dörren och Omar kom in.
- Kom. Sa han och drog upp mig ur sängen och ner för trapporna och ner i källaren igen. Jag vill inte vara här så jag stannade.
- Vad är det? Frågade Omar.
- Jag vill inte vara här. Sa jag. Omar himlade med ögonen.
- Synd för dig. Du har inget val. Sa han och tog tag i min hand och drog in mig i rummet som jag satt fastbunden på stolen i. Han tyckte ner mig på stolen och band fast mig. Han band fast mina händer bakom ryggstödet och fötterna i stolsbenen. Han knöt jätte hårt så det gjorde ont.
- Aj! Det gör ont. Sa jag.
- Håll käften! Röt Omar tillbaka. Han gick mot dörren men stannade och vände sig mot mig.
- Jag ska sova nu så försök inte rymma. Han gick ut ur rummet och gick till hans rum. Jag tänkte rymma nu när han sov. Efter ungefär en kvart började jag försöka få upp knutarna. Det var svårt för han knöt så hårt. Efter ett tag försökande fick jag äntligen upp knutarna. Jag gick mot dörren öppnade den och gick ut. Jag gick sakta upp för trappan från källaren. När jag kom upp och var på väg ut från huset ramlade jag över en väska. Fuck tänkte jag...