Förföljd O.R

Kapitel 18

Emilias perspektiv

Jag vaknade av att dörren låstes upp och öppnades av Omar. Han höll en bricka med frukost på. Han ställde ner den på golvet bredvid mig. Jag satte mig upp.
- varför är du plötsligt så snäll? Frågade jag innan han gick ut. Han kollade ner på mig och jag kollade upp på honom.
- Känner för det. Sa han. Han gick ut och låste dörren. Jag började ära frukosten som var en macka och en kopp te. Jag åt upp allt. Jag började räkna. Vad annars ska man göra när man är inlåst i en källare? Sekunder blev till minuter. Tillslut somnade jag. Det är typ det ända jag kan göra här äta och sova.

Jag vaknade av att någon skakade mig. Och såklart var det Omar.
- vad? Sa jag tjurigt. Jag blir ganska tjurig när någon väcker mig när jag vill sova. Jag hatar det.
- Värkar som någon vaknade på fel sida. Sa han.
- Vad vill du? Sa jag.
- Mat. Sa han och ställde ner mat på golvet.
- Väckte du mig bara för nån jävla mat? Hade du inte bara kunnat ställa det på golvet så hade jag kunnat äta det när jag vaknade! Sa jag argt.
- Chilla. Sa han.
- Chilla? Du väckte mig förfan bara för nån jävla mat. Sa jag. Han svarade inte han gick ut ur rummet och låste. Jag försökte somna om igen. Mat ville jag inte han för jag var inte hungrig. Jag somnade äntligen.

Jag vaknade och satte mig upp. Maten var utbytt mot annan mat. Nu passade bra att bara ställa det där. Nu var jag hungrig så jag åt maten. När jag var klar ställde jag ner det på golvet igen. Jag bara satt där och kollade in i väggen. Det är så tråkigt att vara kidnappad. Det finns inget att göra. Jag lade mig ner och bara tänkte. Jag undrar om mina föräldrar är oroliga,om dom ens bryr sig och om jag någonsin kommer komma hem eller om jag kommer vara fast här för alltid och varför Omar kidnappa mig. Vad vill han mig? Tillslut somnade jag.