Förföljd O.R

Kapitel 20

Omars perspektiv

Idag är det måndag och dagen innan jag ska få 80 000 kr och Emilia ska få komma hem. Jag gick till köket och började göra frukost till Emilia. Idag fick det bli vanilj yoghurt. Hoppas hon tycker om det för det är det enda jag har. Jag tog ber en skål från ett skåp, hällde i yoghurten i skålen och ställde den på en bricka. Jag tog brickan och gick ner i källaren. Jag tog upp nycklarna ur min ficka och låste up. Hon satte sig upp när jag kom in.
Emilias perspektiv
Jag vaknade när jag hörde att dörren låstes upp. Jag satte mig när Omar kom in i rummet. Han ställde ner en bricka med yoghurt framför mig. Jag gillar inte yoghurt så jag tänker inte äta. Omar stog fortfarande kvar och kollade på mig. Jag kollade upp på honom, ner på yoghurten och upp på honom igen. Jag la mig ner för jag tänker inte äta det.
- Ska du inte äta? Frågade han. Jag skakade bara på huvet.
- Du måste äta. Sa han.
- Det kan inte du bestämma. Sa jag lite surt.
- Och dessutom gillar jag inte ens det här. Sa jag. Han suckade.
- Sorry det är det enda jag har. Sa han.
- Om det är det enda du har vill jag inte äta. Sa jag. Jag kollade på han och det såg ut som han tänkte.
- Om jag går till Ica om köper en smörgås till dig lovar du att inte försöka rymma då? Frågade han. Jag nickade. Nu har jag min chans att komma här ifrån och om han tror att jag inte kommer försöka så är han dum i huvet. Han gick ut ur rummet,stängde dörren och gick upp för trappan. Han låste inte. Haha han är ju dum i huvet. Jag hörde ytterdörren öppnas och stängas. Nu hade jag min chans. Jag gick till dörren, öppnade den och gick upp för trappan. Jag gick mot hallen. Där stig mina skor jag hade när han kidnappade mig. Jag skulle precis sätta på mig dom när dörren flög upp om Omar kom in. Fan. När han fick syn på mig såg man hur ilskan bubblade inom honom. Nyss var han glad och snäll och nu arg.
- O vad hade du tänkt att göra? Frågade han mig.
- Är du redan hemma? Frågade jag utan att svara på hans fråga.
- Jag glömde pengarna. Sa han.
- Svara på min fråga nu, vad hade du tänkt att göra? Sa han.
- ehm jag tänkte ta mig hem på något sätt. Sa jag lite tyst.
- Jag hade tänkt att hämta pengarna och sen gå och köpa en smörgås till dig men nu måste jag straffa dig för du inte lyssnade. Sa han.
- Nej snälla. Sa jag. Jag vill verkligen inte bli slagen igen. Det gjorde så ont förra gången. Han tog av sig sina skor som han fortfarande hade på sig. Han tog tag om min handled och drog mig ner i källaren och in i rummet. Han tryckte upp mig mot väggen. Han höjde handen och slog mig över kinden. Det gjorde så ont.
- När fan ska du lära dig att lyssna.
- Jag vill bara komma hem. Sa jag med tårar rinnandes ner för mina kinder.
Han slog mig en gång till över kinden. Jag slår vad om att den kommer att bli blå. Han släppte och gick mot dörren.
- Varför kidnappade du mig? Frågade jag. Han vände sig om och kollade på mig.
- Min chef sa att jag skulle göra det och att jag skulle säga till din pappa att han fick "tillbaka" dig om jag fick 80 000 kr. Sa han.
- Och jag har pratat med din pappa och vi ska mötas i morgon. Sa han.
- Men om han inte har 80 000 kr eller om han inte kommer imorgon då? Frågade jag.
- Då dödar jag kanske dig eller har kvar dig här ett tag till. Sa han. Jag hoppas verkligen pappa kommer och har 80 000 kr för jag vill inte dö nu eller stanna kvar här.