Kapitel 9

112 2 0
                                    

Emilias perspektiv

När jag vaknade satt jag fastbunden på en stol. Jag var i ett rum som jag inte kände igen. Jag hade ont i huvet och visste inte vart jag var eller vad som hade hänt. Jag för sökte ta mig loss men det gick inte. Jag satt där och försökte komma på vad som hade hänt och hur det hände. Jag tänkte en stund. Sen öppnades dörren till rummet och han kom in. Han som hade förföljt mig ganska länge. Han bara flinade åt mina försök med att komma loss. Nu kom jag på vad som hade hänt. Jag hade kommit hem på kvällen och då stod han inne på mitt rum. Det sista jag mindes var att han satte en trasa för min mun och sen blev allt svart. Han kom närmare mig.
- känner du igen mig? Frågade han.
- Det är du som har förföljt mig. Sa jag. Han bara nickade.
- Varför har du förföljd mig? Frågade jag.
- Jag har förföljt dig så jag kunde kidnappa dig. Sa han och flinade.
- Varför? Frågade jag.
- Det får jag inte säga. Sa han.
- Varför inte? Frågade jag.
- Därför. Sa han lite små arg.
- Vem är du? Frågade jag.
- Omar. Var det enda han sa. Jag skulle precis säga nåt men han avbröt mig.
- Fråga inget mer. Sa han.
- Är du hungrig? Frågade han. Jag bara nickade till svar. Han gick ut ur rummet och kom tillbaka efter några minuter med mat och vatten. Han gick fram till mig och ställde maten och vattnet på golvet bredvid mig och sen knöt han loss mig. Han gick ut ur rummet och låste dörren...

Förföljd O.RDonde viven las historias. Descúbrelo ahora