Förföljd O.R

Kapitel 7

Emilias perspektiv

Nu var jag rädd. Jag kollade runt mig. Jag såg killen som har förföljt mig. Tänk om det är Omar.
Jag gick in på min mobil och skrev till Omar.
Jag;
" kan du säga vem du är? "
Omar;
" nej det tänker jag inte "
Jag;
" snälla "
Omar;
" har bruna ögon. Mer säger jag inte"
Jag;
" dum du är "
Omar;
" haha nej "
Jag;
" jo "
Omar;
" sen till lektionen? "
Jag kollade runt och såg att ingen var där. Fan jag har inte märkt att vi har börjat. Jag la min mobil i fickan och gick till klassrummet. När jag öppnade dörren kollade alla på mig.
- Varför är du sen? Frågade min lärare.
- Vet inte. Sa jag och gick och satte mig bredvid Alice.
- Hej. Viskade Alice till mig när jag satte mig.
- Hej. Viskade jag tillbaka.

Tiden gick snabbt i dag och jag såg inte honom någon mer gång.
Jag åkte bussen hem. Dörren var låst vilket betydde att mamma och pappa inte var hemma. Jag låste upp och gick in. Jag tog av mig mina skor och min jacka och gick till köket. Det låg en lapp på bordet som det alltid gör när dom ska jobba. " hej Emilia. Vi jobbar natt i dag så vi kommer hem i morgon. Det finns mat i kylen och pengar i kakburken om du inte vill ha den maten som är i kylskåpet.// puss mamma och pappa."
Jag gick till kylskåpet och kollade var det var för mat. Ush korv och potatismos. Det vill jag inte ha. Jag kollade i kakburken och där låg det 150 kr. Jag ringde Alice.
- Hej! Sa Alice när hon svarade.
- Hej! Sa jag också.
- Vill du äta på donken med mig sen? Frågade jag.
- ja det vill jag. Sa Alice.
- bra. Sa jag.
- kan du komma till mig nu? Frågade jag.
- jag är hemma själv. Lade jag till.
- självklart. Kommer om 10 min. Sa hon.
- okej hej då. Sa jag.
- hej då sa Alice. Jag la på och gick till vardagsrummet för att kolla på tv.