Mitt liv, mina regler boyzzz

Tyvärr..

-  Oh fuck, är det sista någon säger innan hon åker iväg med ambulansen.

—————Sams perspektiv———-

Jag sitter vid ett bord i matsalen och leker med maten. Dom andra killarna har inte slutat ännu. Jag hör klackar slå i marken bakom mig och sen sätter sig Lydia och hennes gäng vid bordet.

- Så, vart är din lilla tjej någonstans?, frågar hon och fnittrar. Lydia den bimbon. Hon snurrar hennes sönderblekta hår runt sitt pekfinger och putar med brösten, jag vill spy av synen.

- Ja du, svarar jag och kollar ner i maten. Hon lägger sin hand under min hacka så att jag tittar på henne.

- Hon förtjänade det. Hon är ett missfoster som snodde mina killar, säger hon och försöker kyssa mig. Jag reser mig hastigt.

- DU KÖRDE PÅ HENNE SÅ HON LIGGER I KOMA. DET ÄR FUCKING DU SOM ÄR ETT MISSFOSTER OCH BORDE LIGGA I KOMA. RÖR MIG ALDRIG IGEN. VARKEN MIG, TYRA ELLER NÅGON AV DOM ANDRA KILLARNA. SYNEN AV DIG FÅR MIG ATT VILJA SPY. DRA ÅT FUCKING HELVETE OCH DÖ. INGEN VILL HA DEJ, ALLA BARA UTNYTTJAR DIG FÖR ATT DU E SVAG, INSE!, skriker jag åt henne och häller soppan över henne sen går jag. Jag knyter nävarna och går ut på skolgården emot min bil.

Jag kliver ur bilen och går in i den stora vita byggnaden. Jag tar hissen upp till tredje våningen och börjar gå mot det lilla rummet som jag har besökt varje dag dom senaste 2 månaderna. När jag kommer in där ligger en nästan livlös flicka. Hennes hy är kritvit, jacket i hennes panna är det enda som har färg. Hennes svagt rosa läppar är stängda som vanligt. Hon ser precis ut som alla andra dagar, hon har slangar som är kopplade till olika maskiner. Jag sätter mig bredvid hennes sjukhussäng och tar hennes kalla hand.

- Snälla vakna upp. Jag klarar inte av att se dig såhär. Snälla! Tyra...., säger jag och tårarna väller ner. Jag kollar på henne och somnar sedan.

———Tyras perspektiv——-

Jag hör hur någon kommer in i rummet. Jag kan inte se vem det är för jag kan inte öppna ögonen eller röra på mig. Men jag känner hur någon granskar mig med blicken. Personen sätter sig i stolen bredvid mig och tar tag i min hand. Jag känner hur något blött droppar ner på min hand, tårar.

- Snälla vakna upp. Jag klarar inte av att se dig såhär. Snälla! Tyra...., hör jag Sam säga. Jag hör allt han säger och har sagt dom senaste vad jag tror är månader. Hans röst tystnar och jag tror han sover. Med all kraft jag har trycker jag åt hans hand.  Jag känner hur han vaknar och ställer sig upp.

——— Sams perspektiv———

Jag kände hur hon tryckte till min hand. Hon kommer vakna, tänkte jag.

Men nu sitter jag här och hon har fortfarande inte vaknat. 2 månader blev till 3, 3månader blev till 5månader, och nu sitter jag här 7 månader efter att hon blev påkörd. Jag har i princip bott på sjukhuset i väntan på att hon ska vakna. Jag har sovit här varje natt, jag har dock gått i skolan men restan av tiden har jag varit här. Killarna har varit här minst 3 gånger i veckan. Även dom två killarna som vi mötte på parkeringen. Dom har aldrig avslutat meningen Tyra börja på, men dom har ändå kommit med i gänget och dom passar bra in. Dom är här varje dag och kollar till henne. Kalle ser nästan precis ut som Tyra fast med kort  hår, lite längre och större kroppsbyggnad. 

Jag kollar sorgset på Tyra där hon ligger så fridfullt. Om hon inte vaknar innan slutet av dagen är dom tvungna att stänga av alla apparater som håller henne levande.

Jag kan inte fatta att jag ska förlora henne. Jag kan inte sova längre, varje gång jag blundar ser jag krocken och allt blod.

Dagen går fort men Tyra vaknar inte. Jag har packat alla mina grejer och kollar på henne. Jag ler åt alla minnen jag har med denna underbara tjej. Jag pussar henne försiktigt på pannan och känner på hennes hår en sista gång. Jag går mot dörröppning och vänder mig om en sista gång.

- Hejdå min kära syster. Jag älskar dig mer än allt annat. Lova att vaka över oss, säger jag sorgset och vänder mig om.

°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°

Om ni hatar mig för hur jag slutade förra kapitlet, hatar ni nog mej mer nu, hehe. Nä, men asså jag håller på att skriva nästa kapitel. Det kanske blir lite sorgligt, vilket jag inte tänkte att den här bokem skulle bli, men, men, man får leva med det.

Aja, kommentera gärna.