Invisible

Kapitel 12: the threat

Kort uppdatering! Och blev missnöjd men enjoy!
----------------

'' Cas, I think I'm going to skip school today.. '' sa jag och kollade ner i marken.

'' Why? '' sa hon och kollade på mig med en nyfiken blick.

'' You know, cramps.. '' sa jag och kramade om magen så det skulle se riktigt ut.

'' Ah, I hope you feel better soon. Maybe you just need food '' sa hon och gav mig en talrik med blåbärspannkakor.

'' No, they normally stays for hours '' sa jag och tog en tugga av den fluffiga pannkakan.

'' Well if you skip school.. So am I! '' sa hon och la en pannkaka på sin tallrik.

'' No don't do it, I'm just going to sleep all day and watch netflix '' sa jag och

'' You sure? '' sa hon och jag nickade till svar.

***

Jag gick bort från parkeringen in till polisstationen. Jag hade en känsla att någon hade förföljt mig så jag vände mig om hela tiden och letade efter någon. Men jag var nog bara för paranoid så jag joggade in till stationen när det bara var några meter var.

'' Hi, can I help you? '' sa en man med en kopp kaffe i handen.

'' Yes.. I um.. I '' sa jag och visste inte vad jag skulle säga. Alla minnen jag hade fått av polisstationer fick mig att bli tårögd. Jag svalde klumpen i halsen och försökte igen men inget kom ut.

'' Oh right you are Emily right? '' sa han och kollade på mig med en blick som visade att han tyckte synd om mig. Allt jag kunde göra var att nicka och torka bort små tårar som rann ner för kinden.

'' Hey come here '' sa han och ledde mig till ett litet kontor. Det var stökigt men på något sätt lite rent. Det luktade kaffe i hela kontoret och kaffe koppar låg överallt på skrivbordet.

'' So Em do you remember me? '' sa han och satte sig på sin stol. Han höll fram armen och gjorde gesten att jag skulle sätta mig ner. Jag satte mig ner och skruvade lite på kroppen, det kändes så overkligt. Jag kunde fortfarande inte prata så jag nickade.

'' What do you need help with then? sa han med en lugnande röst som fick mig att slappna av lite. Det var en röst som var lugnande och len som honung.

'' I... I think someone is ... Um.. A-after me? " sa jag och kunde inte hjälpa att hantera hur mycket jag började skaka.

" wait.. What do you mean? " frågade han mig förvirrat.

" someone broke in to my apartment.. And I just.. Someone left me a note"

" did you bring with you the note? " frågade han och drog ihop ögonbrynen.

" here " sa jag och räckte fram lappen. Mina händer skakade och det kändes som om jag hade gråt o halsen.

" I found you, and this time I will be coming for you. This time your parents won't be able to protect you " läste han ut högt.
Tanken av mina föräldrar fick mig att hålla andan.

" I can't.. I moved across the world just to feel safe and when I finally do this persons comes back and destroys my life " sa jag med tårarna rullande ner för kinderna.

" it's going to be okay.. I promise.. " han sa det som om han menade det men hans ansikte visade att jan var osäker.

" we need to question everyone that you have been talking to " sa han och började slå något nummer på mobilen.

" My friends would never do thi..."

" I'm sorry I have to bring them in.."

****
En efter en såg jag dem förhöras. En efter en gick dem alla förbi mig med olika känslor. Jag kände hur dem var förvånade och förvirrade.
Tillslut såg jag ett ansikte jag bara ville berätta allt till men han kollade på mig. Hans ögon var mörkare än vad dem brukade vara
och han såg arg ut.

" Alec.. ? " viskade jag ut och han gav mig en snabb blick som var kall.

"ALEC! " sa jag högre men den här gången vände han sig inte om utan gick snabbare än normalt.
Jag suckade till och hoppades på att han inte skulle hata mig.. Han var den ända som fick mig att känna mig säker.

***

" Alec please let me explain " sa jag utanför hans dörr. Han vägrade och öppna och jag fortsatte att stå där och skrika ut hans namn.
Trots att poliser var utanför lägenheten kände jag mig inte säker och allt jag kunde tänka på var honom.

" please... I Know that you are home and I won't go until you come out and talk with me.. " jag bad och bad men han öppnade fortfarande inte dörren. Så jag satte mig ner och lutade ryggen mot dörren. Lamporna släcktes i trapphuset men jag satt kvar där.
Jag drog in knäna mot hakan och bara kollade ut i mörkret. Mina tankar flög omkring och jag kände mig svag. Svag för att jag inte kunde skydda min familj, svag för att jag lät andra bli inblandade i mitt skit. Svag för att jag inte kunde skydda mig själv från tankar  som fick mig att rysa. Svag för att jag inte kunde stoppa att känna mg rädd och för att jag grät så lätt.

" I feel weak... And unsafe.. " viskade jag ut till mörkret. Jag behövde höra min egna röst för att förstå att detta inte bara var en dröm.

" you know what? I mostly feel unwanted.. I mean why would anyone want to be with me.. " sa jag och reste mig upp när jag förstod att Alec inte skulle öppna dörren. Jag gick sakta emot min dörr och för varje steg jag tog mådde jag illa. När min hand nuddade den kalla ytan på dörrhandtaget blev allt snurrigt.
Men precis då klickades låset upp. Jag vände mig om Och där stod Alec med ett tomt ansikte.

" come in " sa han bestämt. Jag gjorde så som han sa och lägenheten kunde inte lukta mer Alec. Jag kände genast hur mina muskler slappnade av lite.

" follow me " sa han och tog tag i min hand. Han tittade inte på mig men hade en lugnande röst.

" lay down Emily, you need to rest " sa han när vi var framme vid hans rum. Det var inte så stort men fick plats med det mesta. En säng, ett skrivbord och en garderob. Det fanns småsaker överallt och rummet var inte alls lika stökigt som mitt.

Jag la mig ner och kände en svag doft av Alec. Jag kände mig hemma på något sätt.
Han la dig bredvid mig och kramade bara om mig. Hans famn var varm och jag kände mig säker, starkare och trygg. I tystnaden mellan mina små hickningar låg vi bara i mörkret tills någon av oss somnade.
Men jag backande upp flera gånger under natten. Mardrömmar om min familj, mina vänner och om allt.
" Do you want to talk Emily? " viskade han trött ut.

" are you still mad at me? " sa jag efter en stunds tystnad.

" I'm not mad.. I'm disappointed because I thought that you trusted me. "

" I really do Alec.. " sa jag och vände mig om så vi låg ansikte mot ansikte.

" then why would you bring me in as a suspect? " sa han lite högre men lugnade ner sig igen

" I didn't have a choice, and if you are so disappointed then why did you let me in? " sa jag och efter det kände jag mig dum. Jag lär otacksam och helt idiotisk.

"  because, I'm here for you. Remember? "

" thank you Alec.. You really are a nice.  Sa jag innan jag somnade igen.

--------------------

Sämsta kapitlet... Alltså jag hatar hur det blev men förlåt. Skriver nog imorgon en bit som förlåtelse (:

All the love M xx