Rädda Mig

Prolog

Sara satte på sig sin blå festklänning. Hon tyckte om det mjuka tyget och den långa klänningen framhävde hennes former. Den satt som klistrad längs överkroppen, med en ganska djup urringning. Fortsatte kroppsnära ner till hennes höfter där tyget började falla i mjuka vågor, och nådde ner till hennes fotknölar. Hon betraktade sitt hår. Det var de gyllene lockarna som fått henne inbjuden till festen det visste hon. Alla pojkar i byn beundrade det. Det var något hon kände till och inte direkt tyckte om. Hon var annorlunda. Hennes hår hade en gyllene nyans inte riktigt guldigt men gyllenbrunt. Hennes ögon hade en skogsgrön färg. Även det var något som gjorde henne annorlunda. Hon avundades flickorna i byn med svart hår och bruna ögon. De kunde gå runt på byn utan att blickar vändes mot dem. Sara suckade och tog upp hårborsten. Hon drog den några gånger genom håret innan hon åter lade den på bordet hon satt vid. Hon tog upp penseln med den röda färgen och lade den försiktigt och noggrant på sina mörka och fylliga läppar. Hon tyckte inte om sminket hennes mor bad henne använda men hade vid tidig ålder fått lära sig att acceptera de vuxnas beslut. Hon reste sig upp och såg ut över byn. Hon var lyckligt lottad med rika föräldrar eller ja en rik mor då fadern dött i en hemsk olycka till havs. Hennes mor talade ofta om honom och hans bragder och saknaden efter honom hade den första perioden skapat gråten, den gråt som fortsatte dagarna i ända. Hon saknade honom och hon liksom Sara undrade konstant vad som hänt honom då de bara sade att skeppet varit ut för en olycka. Hon såg ut och njöt utav den mörka stillheten. Det mörka havet slog mot den svagt upplysta hamnen. I de större husen i närheten lyste lamporna klart genom fönstren medan de fattigare redan hade släkt. Hon gillade inte byn. Hon var alltid utittad och flickorna blängde på henne med avundsjuka i blicken. Hon tittade ut mot havet och såg konturen utav ett stort skepp. "Konstigt" Tänkte hon. "Det skulle ju inte komma fler skepp idag?" Mumlade hon för sig skälv. Innan hon suckade djupt och vände sig mot sin byrålåda där hon förvarade sina smycken på ett smyckesträd utav silver, som varit en gåva från hennes fader. Hon valde där ett halvlångt halsband med en blodröd sten som hölls på plats utav en silver orm. BANG. Smällen ekade och plötsligt badade byn utanför i ljus. Hon kunde höra hur det ryckte i husets dörrar och när hon såg ut över byn såg hon hur ljuset som syntes genom hennes fönster inte var det från alla lampor på gatorna. Utan det kom från elden som härjade genom byn och fick sitt bränsle från levande offer. Hon sprang ner för den breda och svagt böjda trappan. Men stannade då ytterligare ett brak ljöd genom natten. Hon såg sig förtvivlat omkring efter tjänstefolket men ingen fanns inom synhåll. Husets väggar skakade på grund utav att det rycktes i dörrarna och mans röster gick att urskilja genom bullret. Sara stod kvar en stund och såg sig förskräckt omkring efter hjälp då hennes mor dök upp i hallen.

-Spring Sara! Du måste fly! Skrek hon och började springa mot henne. Sara blev rädd och sprang åter igen upp för trappan och var på det sista steget upp när dörrarna gav vika. Sara stannade och tittade ner för trappan och in i hallen där hon visste att människorna där nere inte skulle kunna se henne men hon kunde se dem. Hennes mor försökte springa längre in i huset men blev snart stoppad utav en man i svarta stridskläder. Han tvingade ner henne på knä och satte sitt svärd mot hennes rygg. Hon skälvde till utav rädsla för vad som skulle komma att hända vilket gjorde att svärdet skavde ett litet hål i ryggen på klänningen. Flera utav de svartklädda männen kom in i huset och sist gick det in en man med likadan stridsklädsel som de andra men bar ovanpå den en mörkröd mantel som släpade lätt mot husets vita stengolv och visade att han hade mer makt och pengar än de andra. Han klev rakt fram till Saras moder och drog fram det längsta och svartaste svärd Sara någonsin sett. Han lade svärdets skarpa spetts mot moderns haka vilket tvingade upp hennes blick.

- Vart är flickan Maria? Frågade mannen med manteln och tittade uppfordrande på modern.

- Hon har redan flytt till skogs Mikael, och du kommer aldrig att hitta henne. Svarade modern och såg på honom med hatfylld blick.