Anonym Avsändare

Kapitel 6. Gratis Pizza

Nina står utanför musikaffären där Max jobbar, och trampar nervöst.
- Måste jag?
- Du gissade fel.
Pernilla flinar och för kaffemuggen till munnen. Hon hade gissat rätt. Nina hade gissat fel, och nu skulle hon gå in i butiken och stöta på någon av personalen.
- Du är ondskefull, vem du än är.
Nina blänger på oss alla. Pernilla himlar med ögonen, väl medveten om att det var jag.
- Varför tog du inte bara straffet då?
- Jag har inte råd att bjuda er alla på en shot!
Vi suckar i kör. Sedan går vi in. Max skiner upp när han ser mig, men vänder sig sedan mot kunden framför honom igen som håller i en gitarr. Jag ler lite, han är så söt när han jobbar. Nina ser sig nervöst omkring efter någon annan som jobbar där. Jag puttar irriterat på henne och pekar på en kort, långhårig man som är avsevärt äldre än oss. Hon går motvilligt fram. Max tittar nyfiket upp och ursäktar sig sedan.
- Vad händer?
Han ställer sig jämte mig och lägger armen om min midja.
- Nina måste stöta på någon här.
- Jag älskar det här.
Nina står jämte mannen och biter sig i läppen. Hon drar lite med tån längs golvet för att se söt ut. Mannen ler mot henne. Sedan plockar han upp en papperslapp ur fickan, skriver ner något, ger den till henne, och blinkar. Hon ger honom ett stort leende. Sedan går hon mot oss.
- Jag hatar er.
Max börjar skratta. Max skrattar så han gråter och viker sig dubbelt.
- Det där är ju bara elakt. Tack för det här! Ni gjorde precis min dag.
Han torkar bort en tår som ligger i ögonvrån, och tar sedan ett djupt andetag.
- Nu måste jag jobba. Vi ses ikväll, älskling.
Han ger mig en snabb puss på kinden innan han försvinner till den förvirrade kunden. Jag vänder mig om och tittar på de andra. Nina står utanför butiken med en mordisk blick.

Vi sitter i Pernillas soffa och äter pizza. Jag tittar på Nicke som tuggar långsamt. Det verkar vara något som bekymrar honom.
- Ey.
Jag petar bestämt på honom. Han vänder sig förvånat mot mig.
- Vad är det som händer, du verkar disträ idag.
- Det är meddelandet jag fick igår bara, inget speciellt.
Han ler halvhjärtat mot mig. Sedan tittar han ner mot sina fötter.
- Jaha?
Max lägger ner sin halvätna bit i kartongen igen.
- "Jag ser dig" stod det.
- Har Nina tagit efter dig eller?
- Ey!
Hon blänger på mig.
- Guys!
Alla vänder sig mot Pernilla.
- Det spelar ingen roll. Vi får inte säga vem det var som skickade det. Okej?
Jag suckar, hon har rätt.
- Att det är helt anonymt gör ju dessutom saker ännu läskigare.
Nicke tittar på Max och nickar sedan.
- Du har rätt.
- Vem det är var är jag tacksam. Det var gott med gratis pizza!
Hannes skrattar.

Jag ligger på soffan med Kattfan på magen. Max duschar just nu, och det brukar ta lång tid. Kattfan sträcker på sig, ställer sig upp, och hoppar ner på golvet med en duns. Men jag märker inte det. Jag är djupt i mina tankar. Jag tänker på mitt meddelande. "Var försiktig" stod det. Ett par vattendroppar på skärmen får mig att titta upp.
- Sluta tänk på det så mycket. Det är säkert Nicke som jävlas med dig.
- Det var inte Nicke.
Max sätter sig jämte mig. Soffan blir lite blöt av vattnet som droppar från hans hår.
- Men då är det någon annan. Appen är låst. Det ä bara vi som kommer åt den. Slappna av. Det kan vara Hannes, Nina, eller Pernilla.
Jag nickar, han har rätt. Uppdraget var inte så farligt heller. Men det var lite märkligt.
- Vi har konstiga vänner.
Max skrattar och drar mig till sig.
- Det har vi verkligen. Men jag är glad att jag fick lära känna dem. Vad är ditt uppdrag?
- Jag måste lämna ett använt klädesplagg i en påse utanför caféet.
Han fnyser.
- De är verkligen konstiga. Jag gissade rätt, igen.
Jag rätar på mig.
- Hur gick det för Nicke och Pernilla?
- Det gick bra. Jag tvingade honom att bjuda henne på kaffe.