Anonym Avsändare

Kapitel 14. Vänskap

                    

"Jag har också fått det nu. Att personen ser mig, vem det nu än är". Med en suck lägger jag undan telefonen. Jag har läst Ninas meddelande flera gånger nu. Det sprider sig. "Han är farlig." Pernillas ord ekar i mitt huvud. Hon kan inte ha rätt. Eller? Nej. Jag skakar på huvudet för att få bort tankarna. Inte en chans att Max skulle kunna göra så. Det finns bara inte. Inte min fina Max. Han kommer snart hem. Det är sent, men han ville inte lämna mig ensam i natt. Mobilen piper. "Jag ser dig."

Vanligtvis brukar ljudet av Max andetag lugna mig. Men inte inatt. Inget kan lugna mig den här natten. Jag kan höra telefonen vibrera från köket, där den ligger jämte min tomma temugg.
– Det kommer att gå bra. Sov nu.
Han kysser mig i nacken. Hur kan han vara så säker? Om inte... nej! Dessutom har han inte sin telefon nu. Hans händer är i mina i ett fast grepp. Men det kanske går att lösa på något annat sätt? Nej.
– Jag vet bara inte vad som händer när man inte svarar. Vi satte aldrig någon regel för det.
Max suckar och släpper mig.
– Samantha, jag kommer inte låta något hända dig. Du tror väl inte på Pernilla?
Jag skakar på huvudet, men tanken har inte velat försvinna sedan jag träffade henne. Max ler lite mot mig. På hans kind sitter en kompress som jag tejpade fast när vi kom hem igår. Jag drar med fingertopparna över det vävda tyget. Max tar min hand och kysser mina fingrar.
– Det kommer att gå bra. Lita på mig.
Kan jag verkligen det?

Nina sitter i min soffa och tittar på mig med sorg i blicken.
– Jag vet inte vad jag ska tro längre, men jag är rädd.
– Jag också.
Hon dök upp utanför min dörr för en stund sedan, och jag har aldrig varit så glad att se henne som nu.
– Jag har inte tittat på min telefon sedan igår.
Hennes ögon blev stora. Nina tog ett fast tag om mina händer.
– Va? Vad kommer att hända?
– Jag vet inte ... jag vågar inte läsa vad det står längre.
– Tror du på Pernilla?
– Jag vet inte längre.
Nina suckar.
– Inte jag heller.

Vi tittar på Kattfan som ligger på mattan framför oss. Hon har slappnat av i Ninas sällskap. Förr brukade vi sex ha roligt. Filmkvällar, förfesten, bakisdagar, allt. Vi gjorde vad vänner gör och vi var lyckliga. Jag tittar på Nina. Hon är min bästa vän, och har varit det så länge jag kan minnas. Om någon skulle fråga mig hur vi blev vänner så har jag faktiskt inget svar. Samma med Hannes. Det känns som att vi alltid varit vänner. Det är lättare med de andra. Nina drog med Pernilla, Hannes drog med Nicke, och jag drog med Max. Jag skrattade till.
– Har du tänkt på att du, jag, och Hannes dragit med varsin person till gruppen?
Hon log.
– Ja. Det började med oss tre, och var så i flera år. Minns du hur det var? Hur vi tvingade Hannes att göra saker hela tiden? Hur vi alltid lekte i sandlådan och snurrade på gungorna. Sedan fick vi ännu fler vänner, och nu är vi dubbelt så många.
– Vi var i alla fall det.
Jag och Nina suckar i kör.
– Kommer det här att ta slut?
– Jag hoppas det. Jag orkar inte vara misstänksam mot alla hela tiden.
Nina nickar instämmande. Sedan ställer hon sig upp.
– Även om vi inte är hela gänget så kan väl du och jag käka glass i alla fall?

Vi stirrar på Ninas telefonskärm och försöker ta in vad det står. Någon har haft sönder Pernillas fönster. Först fick hon "jag ser dig", och sedan krossade en sten fönstret till hennes vardagsrum. En liten del av mig är sårad över att hon inte skrev något till mig, trots att det egentligen inte spelar någon roll just nu. Nina vänder sig mot mig.
– Det kan inte vara Max. Eller hur?
Jag skakar på huvudet.
– Det kan inte vara det. Jag vägrar tro det!
När dörrklockan ringer hoppas vi båda till. Nina tar tag i min hand och följer med mig ut i hallen. Jag öppnar. Där står Max med en panikartad blick.
– Hur är det?
Han tränger sig förbi oss in i lägenheten och ser sig omkring.
– Va? Det är bra?
Jag är förvirrad och tittar på Nina, som om hon skulle förstå bättre än vad jag gör just nu.
– Jag fick ett meddelande om att personen skulle bryta sig in! Inte ens en utmaning, bara ett straff!
Då släpper Nina min hand. Med bestämda steg ställer hon sig jämte Max och spänner blicken i honom. Nina är avsevärt kortare än honom, vilket jag brukar finna underhållande. Men idag är inget roligt längre.
– Om det inte är du som gör det här, bevisa det!
– Hur fan då?
– Jag vet inte, bara gör det!
Max kastar sin jacka på golvet. Sedan går han till soffan och drar fingrarna genom håret flera gånger. Vi tittar på honom i tystnad. Till slut möter han våra blickar.
– Vad skulle jag vinna på det här? Om jag vantrivdes så mycket med er hade jag stuckit för längesedan. Varför skulle jag göra det här mot min flickvän och hennes vänner? Och mig? Samantha, du har ju varit med när jag fått meddelanden, och jag har varit med när du fått meddelanden.
Nina står tyst. Hon verkar försöka bestämma sig för vad hon ska tro.

Det är dags. Jag kan inte skjuta på det längre. Med Max jämte mig öppnar jag meddelandena. "Jag ser dig". Jag öppnar de andra. Samma sak. Jag har fått sju meddelanden med samma text. "Jag ser dig". Det här händer inte. Det här händer bara inte.