Anonym Avsändare

Kapitel 10. Åtta ord

                    

Jag ligger och halvsover på soffan när Nicke och Hannes kommer in till mig.
– Tja, hur gick det?
Hannes sätter sig i fotändan av soffan.
– Va?
Jag sätter mig klumpigt upp och gäspar.
– Med kuvertet, hur gick det?
– Jag lämnade det där. Resten är upp den vem det nu än är som skickar alla jävla meddelanden.
– Stannade du inte för att se vem det var?
– Är du dum eller? Jag är livrädd!
– Vad snackar vi om?
Nicke sätter sig på golvet framför oss med en burk cola i handen.
– Länsa inte vår kyl!
Nicke viftade bort mig.
– Jag kan inte klandra dig. Jag hörde att personen krävde att Pernilla skulle lämna sprit någonstans, annars skulle de skära sönder däcken på hennes föräldrars bil. Men utmaningarna börjar bli patet... Ey!
Max tog läskburken från Nicke.
– Nicke har en poäng, trots att han snor min läsk. Pengar och sprit? Jag tror att det här är en patetisk tonåring som försöker utnyttja oss eftersom vi är vuxna.
Jag nickar instämmande. Dessutom ser jag hellre att någon hackat sig in i appen än att det är någon av oss som gör det här.
– Nicke, kan du kolla om någon hackat sig in i appen?
Max tittar bestämt på Nicke.
– Visst, det borde inte vara speciellt svårt. Bara att kolla hur många som använt den. Enkelt!

Max kysser mig på halsen och drar fingertopparna längs mitt lår. Vanligtvis älskar jag när han gör sådär, men idag kan jag inte fokusera. Mina tankar är fyllda av de anonyma meddelandena. Han suckar och lägger sig på rygg i sängen.
– Du verkar disträ idag.
– Jag kan inte släppa det här med meddelandena.
Han drar mig till sig och håller om mig.
– Försök att inte tänka på det för mycket. Låt det inte ta över vårat liv.
Det är lätt för honom att säga. Han är inte lika svag som jag är.
– Du är mycket bättre på att vifta bort sake...
Max biter mig lätt på halsen och jag glömmer helt bort vad det var jag tänkte säga. Det var nog inte så viktigt trots allt. Det här är mycket viktigare. Med ett skratt drar jag honom över mig. Men någonstans i bakhuvudet ligger oron ändå kvar.

Vi sitter tysta i soffan, jag och Max. "Det är bara sex personer som använt appen" hade Nicke skrivit. Inget mer. En mening och åtta ord. Men de där åtta orden sa så mycket. Ingen annan är inne i appen. Det är någon av oss som gör det här. Jag tittar på min telefon igen. Inget meddelande än så länge. Max har inte heller fått något, men han verkar inte lika rädd för att få ett. Såklart han inte är rädd, Max är aldrig rädd. Max är personen som skyddar andra. Men jag ser att han inte är sig själv. Han grubblar på något, och jag grubblar på samma sak. Vem är det som gör det här mot oss? Med en irriterad suck ställer sig Max upp. Jag tittar efter honom när han går in i sovrummet. Kattfan möter honom i dörröppningen, de tittar på varandra en kort stund, och sedan nickar Max och de går förbi varandra. Jag fnittrar lite. Deras relation är i alla fall som den brukar vara, stel men kärleksfull. Kattfan sätter sig jämte mig i soffan och stryker huvudet mot min arm. Jag klappar henne halvhjärtat, men det verkar inte duga för henne så hon ställer sig i mitt knä och blänger på mig. Plötsligt hoppar hon ner och springer in i köket. Jag följer nyfiket efter henne. Hon sätter sig i fönstret med tassarna mot glaset. Sedan jamar hon högt. Gatan utanför är tom, men Kattfan beter sig som att det är någon där. Jag lyfter upp henne i famnen och tittar ut, med min katt tryckt mot bröstet.
– Vad gör du?
Jag vänder mig hastigt om. Kattfan ser sin chans och flyr från mitt hårda grepp. Max lägger händerna på mina axlar och ser på mig med en allvarlig blick.
– Samantha, slappna av.
– Men hon såg något! Det var något utanför!
Jag pekar panikslaget mot fönstret med nygjorda tassavtryck. Max drar mig till sig.
– Det var säkert en fågel eller något. Slappna av. Du letar tecken. Vi borde sova, det är sent.
– Jag kan inte somna ...
Då sjunker Max ner på golvet.
– Inte jag heller. Vi borde snacka med de andra. Visst kan det vara någon som jävlas med oss? Någon annan?
Jag nickar, ovan vid att behöva vara den som tröstar. Max är ju stark, han klarar ju allt. Men nu är Max rädd, och det måste betyda att det är riktigt illa.