Anonym Avsändare

Kapitel 8. Kedjor

                    

Jag kryper ihop i hans famn och Max kysser mig på huvudet.
– Jag fick också ett meddelande. "Jag ser dig".
Han suckar och lägger sig på rygg. Jag blir lite orolig. Det är inte likt Max att bete sig såhär.
– Jag gissade fel, och nu måste jag gå ut i dungen på andra sidan gatan, hitta ett rött band som är knutet runt en gren, och komma tillbaka inom en timme. Det ska dessutom vara på natten.
– Och om du inte lyckas ...?
Jag vet inte om jag egentligen vill veta, men kan inte låta bli att fråga.
– Personen kommer att hålla mig vaken hela natten imorgon.
Max drar mig tätare och gömmer ansiktet i mitt hår.
– Det där är ju inte okej.
Han skakar på huvudet.
– Jag tänker ta reda på vem av oss det är som gör det här.
Jag nickar. Sedan stänger jag ögonen. Jag vill somna, och jag vill fly.

Max lutar sig mot tegelväggen utanför Pernillas lägenhetshus. Han har armarna i kors på sättet han har när han är arg. De andra vet det lika väl som jag.
– Nu räcker det för helvete. Lägg ner.
– Va? Vad snackar du om?
Pernilla tar ett steg mot honom, men backar snart. Hans blick är mörk.
– Dessa jävla meddelanden. Det räcker. Det har börjat spåra ut.
Jag är tyst och tittar ner på mina skor. Han säger vad jag tänker.
– Jag är i alla fall fortfarande oskyldig.
Nicke svarar som om någon anklagade honom.
– Men lägg ner nu, vi taggar ner.
Pernilla rättar till glasögonen. Hon verkar ha samlat mod.
– Jag håller med Max. Jag börjar också känna mig illa till mods nu.
Nicke ställer sig också mot väggen. Max ger honom en tacksam blick.
– Jag håller med honom.
Även jag går dit, utan att säga något. Men det förvånade nog ingen. Pernilla suckade.
– Okej, jag är också lite rädd faktiskt. Kan den som skriver det här sluta? Jag skiter i vem som gör det, men jag är trött på det.
Nina ställer sig hos oss andra, och det gör även Hannes. Pernilla är den sista som gör det, men nu står vi alla tillsammans.

Det är mörkt. Riktigt mörkt. Skolgården är upplyst av några få lampor, men de flesta är trasiga. Jag tar ett djupt andetag och ser på de andra. Max lägger händerna på mina kinder.
– Du klarar det här. Vi väntar utanför. Okej? Det kommer att gå fort.
Jag nickar. Jag vågar inte ta straffet. "Gå ett varv runt din gamla skola natten mellan imorgon och i övermorgon. Annars kommer din cykel att gå sönder". Jag har inte råd att köpa en ny cykel. Med ett djupt andetag tänder jag min ficklampa och går genom grindarna. Skolgården är ännu mer skrämmande på natten än vad den var när jag gick i skolan. Jag lyser omkring mig. Kedjorna gnisslar när vinden får tag i gungorna. En duns hörs och jag svänger snabbt om. En fotboll som blåst ner från en bänk rullar nu över asfalten. Jag börjar motvilligt gå. Än så länge är det inte så farligt, men när jag kommer runt hörnet är det mörkt. Lamporna är trasiga. Gungornas hastiga rörelse i ögonvrån får mig att hoppa till. Jag tar några steg till, och lyser hela tiden omkring mig. Mina vänner är inte långt borta, men just nu skulle de kunna vara på andra sidan av landet. Jag är fortfarande osäker på avsändaren. Jag hoppar verkligen att det är någon annan, men vem? Och hur? Min fot stöter till en sten och jag hoppar bakåt. Det är egentligen inte konstigt att jag stöter till den, jag ser mig inte för vart jag går. Men jag är rädd. Jag är riktigt rädd. Så jag springer. Utan att bry mig vad som finns i närheten springer jag runt byggnaden. När jag kommer ut till mina vänner kastar jag mig i famnen på Max. Han trycker mig mot sitt bröst och pussar mig på huvudet.
– Jag hoppas verkligen att någon lyckats ta sig in i appen. För jag kommer aldrig förlåta den som gör det här mot Samantha.