Anonym Avsändare

Kapitel 2. Havremjölk

Jag och Nicke sitter vid ett slitet bord i en liten lokal. Han ser otroligt malplacerad ut i den bohemiska omgivningen. Nicke har blåa ögon, det ljusa håret är snaggat, och han är väldigt stor. Kläderna ser ut precis som vanligt, en vit tröja och ljusa jeans. Gångerna jag sett honom i andra kläder går att räkna på två händer.
- Det är så dyrt här, vad är det för fel på vanliga caféer?
- Pernilla vill inte gå till de andra, deras veganska utbud är inte stort nog, gnäll inte nu.
Jag för bägaren med min havrelatte mot munnen och suckar.
- Var du tvungen att skicka ett så creepy meddelande förresten?

Nicke ryckte på axlarna med ett flin.
- Jag hade tråkigt.
Jag himlar med ögonen och tar en klunk av det varma kaffet. Stolen jämte mig dras ut och jag tittar upp på Pernilla. Hon har knallrött hår, stora glasögon, och mörka läppar. På sig har hon trasiga jeans, en t-shirt med kattungar på, och en röd flanellskjorta.
- Tja! Hur har ni det?
- Jag gnällde precis på Nicke. Hans meddelande var sjukt creepy. "Jag ser dig".
Pernilla fnyser.
- Du borde vänja dig.
Först skrattar Nicke, men sedan verkar han bli förolämpad.
- Vad menar du med det?
Pernilla ignorerar honom och jag flinar. Det var oftast den här stämningen mellan oss, och vi älskade det.
- Jag tänkte på en sak om reglerna. Men jag vill inte ta det förrän de andra kommer.
Nyfikenhet bygger med ens upp inom mig, men jag gör mitt bästa för att vänta på de andra. Nicke verkar däremot inte lika tålmodig.
- Har du sagt A får du säga B.
Någon lägger händerna på mina axlar och skakar om mig.
- Tjena, vad missar jag? Vad måste Pernilla säga?
Nina sätter sig jämte Nicke och lämnar stolen jämte mig ledig, antagligen för att Max ska kunna sitta där.
- Jag har en tanke om reglerna, men Hannes och Max dyker upp när som helst.
Hon nickar. Nina har kort brunt hår, en blommig klänning, och ett par stickade strumpbyxor.
- Fryser du aldrig?Nicke synar sin vän från topp till tå.
Nina lyfter på ena ögonbrynet.
- Har du aldrig hört ordspråket "vill man vara fin får man lida pin"?
- Förlåt för att vi är sena!
Max sätter sig jämte mig och Hannes sätter sig mellan Nina och Pernilla, den sista lediga platsen.
- Det är okej!
Jag pussar min pojkvän på kinden och de andra himlar med ögonen.
- Jag har en tanke om reglerna!
Pernilla lägger fram ett block och sex pennor. Vi andra tittar nyfiket på henne- Just nu är chansen att gissa rätt tre av fem. Det är lite för bra odds. Helt ärligt, de flesta här gissar bara och hoppas på det bästa, eller hur?
Vi andra nickar, lätt skamsna.
- Vi behöver göra reglerna mer intressanta. Här, ta varsin penna och varsitt blad från blocket. Sedan skriver vi ner våra förslag. Vi gör det anonymt, det blir roligare så!
Pernilla river ut sex sidor och vi tar varsin penna.
- Skriv allt ni kommer på, bra eller dåligt, sedan diskuterar vi reglerna. Cool?
Pernilla hade tidigt tagit på sig rollen som ledare, trots att hon kommit in i gänget rätt sent. Men det var bra, vi behövde en ledare. Ingen säger emot henne. Jag biter lite på pennan medan jag tänker, det är en dålig vana jag har. "Sänka antalet gissningar till två. Aningen blir det kaffe eller så blir det jämt. Straff vid misslyckande". Jag sneglar mot Max. Han har samma ovana som jag, och det var en av sakerna som fick mig att falla för honom. Jag kan knappt se hans ansikte för det svarta håret som täcker ansiktet. Han har piercingar i läppen, tighta jeans, och en svart t-shirt under en skinnjacka. Ett regelrätt emo helt enkelt. Någon slår pennan mot bordet och jag blänger irriterat åt hållet ljudet kommer ifrån. Det är Hannes. Han ser ut att vara djupt i sina tankar med en rynka mellan de oansade ögonbrynen. Hannes har mörkblont hår som räcker till axlarna, skägg på hakan, och säckiga kläder. De flesta skulle beskriva honom som hippie. Jag är inget undantag. Jag vänder mitt papper mot bordet och lägger ner pennan. Snart har alla gjort samma sak.
- Vem ska läsa upp vad vi skrivit? Det skulle ju vara anonymt, och vi känner ju igen varandras handstilar.
Vi tittar på Hannes. Han har en poäng. Utan att fråga oss andra stoppar Max en okänd person som går förbi.
- Ursäkta, kan du läsa upp det här för oss?
Personen nickar, lätt förvirrad.
- Öh. Okej. "Färre chanser.", "Behöver svara med specifik när man gissar.", "Sänka gissningar till två. Antingen blir det kaffe eller så blir det jämt. Straff vid misslyckande.", "Vid förlust måste man göra som den andra säger, men den andra ska hålla sig anonym.", "Om den som gissar förlorar får vinnaren inte säga vem den är. Vad som än händer.", Den som förlorar måste göra som vinnaren säger, annars blir det ett straff."
Personen lämnar tillbaka papperna till Max.
- Vad var det där?
- Tänk inte på det, tack för hjälpen!
Max avfyrade det där leendet som fick folk att göra precis som han bad. Pernilla la ner sin penna på bordet och plockade upp sitt block.
- Okej, jag sammanfattade förslagen. Sänka antalet gissningar, mer specifika gissningar, om hen som skickar meddelandet vinner ska hen hålla sig anonym, och det blir ett straff om förloraren vägrar göra som vinnaren säger. Vad tycker vi?
- Jag orkar inte vara specifik. Måste man det?
Hannes sjunker ihop på bordet och Nina nickar instämmande.
- Same.
- Vad säger ni andra?
Jag rycker på axlarna.
- Jag skiter i vilket.
Max och Nicke håller med mig.
- Då så!
Pernilla drar ett streck i sitt block.
- Hur låter det andra?
- Creepy som fan. Jag gillar det!
Max skiner upp och jag skrattar lite.
- Jag håller med min pojkvän.
- Som vanligt.
Hannes skrattar lite och jag räcker ut tungan åt honom.
- De som gillar idén räcker upp handen!
Pernilla räcker upp handen, och vi andra gör de samma.
- Då är det bestämt. Man ska hålla sig så anonym som möjligt, det blir ett straff om man inte gör som man blir tillsagd, och antalet gissningar sänks.
- Vi sänker det till två chanser. Gissar man rätt på första får man kaffe, gissar man rätt på andra händer inget, och gissar man fel måste man göra som den andra säger.
Jag tittar hoppfullt på mina vänner. Max skakar bestämt på huvudet.
- En chans. Man får en chans. Vinner man får man en kaffe eller något, förlorar man måste man göra som den andra säger.
När Max var så bestämd sa man inte emot honom. Han var inte skräckinjagande, bara väldigt övertygande.