Anonym Avsändare

Kapitel 12. Blonda Slingor

                    

Rummet är mörkt. Förutom Max tunga andetag är det tyst. Jag kan inte sova, men vem hade kunnat det i situationen jag är i nu? Att personen hotar med att klippa av mitt hår är inte så hemskt. Det hemska är att personen hotar med att komma in i min lägenhet inatt. Tanken på att sova i ett rum en okänd människa kanske eller kanske inte kommer befinna sig i stressar mig. Mina tankar går på högvarv och så fort jag stänger ögonen tycker jag mig höra steg. Varje gång en bildörr stängs eller Kattfan rör på sig sätter jag mig panikslaget upp. Femte gången grannens hund börjar skälla och jag flyger upp vaknar Max. Han lägger sin hand på min ena axel och drar ner mig igen.
– Du kan inte vara vaken hela natten. Du kommer att bli förstörd. Jag förstår att du är rädd, men dörren är låst, jag är den enda som har nycklar till dig, och du vet att Kattfan kommer rusa upp i sängen om någon tar i dörrhandtaget. Hon gör alltid det.
Jag suckar och stirrar upp i taket.
– Men tänk om det faktiskt händer, tänk om jag inte vaknar?
Max suckar och vänder sig mot mig.
– Okej. Vill du vara vaken så är det okej, men jag vill få sova.
– Jag sitter och läser i sängen, är det okej? Jag vågar inte vara ensam. Om jag behöver gå på toa väcker jag dig.
Han fnyser roat.
–  Gör så. Godnatt.
Jag ger honom en snabb puss och han lägger sig ner på den svarta, fluffiga kudden. Min bok ligger på sängbordet och jag sträcker mig efter den, tacksam över att ha något att göra i natt.

Jag behöver kissa. Vänta, är det ljust? Jag öppnar försiktigt ögonen. Helvete, det är ljust ute. Max sover tungt jämte mig. Mitt hår ligger över ansiktet och jag flyttar det irriterat. Sedan sätter jag mig upp. Varför ligger mitt hår över ansiktet? Jag sover alltid med fläta. Panikslaget drar jag med fingrarna genom de blonda slingorna. Sedan ser jag det. En bit av håret är avklippt. Det är inte mycket, men det är nog för att lämna ett meddelande. Personen kan komma in här utan att jag vaknar. Jag skriker rakt ut. Det väcker Max som sätter sig upp och tittar på mig panikslaget.
– Vad händer?
– Personen var här!
Jag börjar gråta. Nej, jag bölar, jag stortjuter, lipar, allt. Max drar mig till sig och vaggar mig i sin famn.
– Det här kommer att bli okej.
– Nej! Det här kommer inte att bli okej!
Jag sliter mig loss. I ögonvrån kan jag se det. På min kudde ligger avklippta hårslingor. Det här är på riktigt. Det här händer faktiskt.

En smäll får mig att hoppa till. Jag rusar ut från köket och finner Max i vardagsrummet. Han sitter i soffan med pannan lutad i handflatorna, och fingrarna dragna genom håret. Hans telefon ligger på golvet. Jag går försiktigt fram till honom.
– Vad händer?
– Dessa jävla meddelanden! Det är vad som händer!
Han var arg. Nej, rasande. Jag satte mig på huk framför honom.
– Vad stod det?
– Jag ska ta reda på vem som gör det här!
Han undvek min fråga.
– Max, vad stod det?
– Jag trodde verkligen inte att någon skulle göra såhär!
– MAX!
Han blir tyst.
– Vad står det i meddelandet?
Jag är rädd. Riktigt rädd. Max suckar.
– Att jag måste lämna dina nycklar i mina föräldrars brevlåda, annars kommer personen att bryta sig in hos mina föräldrar.
– Vad ska du göra?
– Jag vet inte! Om jag lämnar dina nycklar så kommer personen kunna gå som den vill i din lägenhet, men jag kan inte låta personen stjäla något hos mamma och pappa!
– Sov hos dem. Lämna nycklarna här, och sov hos dem. Lämna inte huset obevakat.
Max tittar skräckslaget på mig.
– Jag tänker inte låta dig vara ensam!
– Jag klarar mig.
Han var tyst en stund.
– Jag ska fundera på det.