Anonym Avsändare

Kapitel 13. Papperslapp

                    

Dörrklockan väcker mig. Jag har lyckats somna på soffan medan jag åt lunch framför tv-n. En lyx jag unnar mig när Max inte är här. Det ringer ännu en gång och jag tar mig upp ur soffan och hasar till hallen. Max ger mig en stor kram när jag öppnar.
– Hur klarade du natten?
– Inte alls. Jag somnade nyss på soffan, men så går det när man inte somnar i sängen på natten.
Han suckar och stänger dörren bakom sig.
– Okej. Men nu är jag här. Lägg dig och vila, jag är vaken. Än så länge har det inte hänt något hos mamma och pappa.
Jag nickar tacksamt och går långsamt mot min stora, underbara säng. Just nu ser den skönare ut än vad den någonsin gjort tidigare. Så fort jag lagt mig på rygg får jag ett meddelande. Det är det första sedan personen klippt mitt hår. Jag tar motvilligt upp telefonen. 

"Titta under din säng". Blodet fryser till is i mina ådror. Under min säng? Jag är livrädd, men samtidigt vågar jag inte låta bli att titta. Max går in i sovrummet med Kattfan i famnen.
– Titta, hon börjar tycka om m...
När han ser mitt bleka ansikte blir han tyst.
– Det är något under min säng.
Max släpper ner Kattfan och sätter sig sedan på knä. Han sträcker sig under sängen. Snart ger han mig en liten bit papper som är slarvigt hopvikt på mitten. Jag stirrar på det en stund. Det låg inte där tidigare idag. Långsamt öppnar jag den. "Gissa vem." Med ett skrik kastar jag bort lappen och flyttar mig till andra sidan sängen, som om den skulle bita mig. Max tar snabbt upp pappret. Sedan blir även han blek.
– Vad är det som händer?
Jag skakar på huvudet.
– Det här måste vara en mardröm. Det här händer inte!

Det är kallt ute, så jag drar regnkappan tätare omkring mig. Trots att det är mörkt känns det tryggare att vara i centrum bland folk, än att sitta ensam i min lägenhet. Max ska snart sluta jobbet och jag ska möta honom. När jag ska gå runt hörnet stannar någon mig. Jag svänger skräckslaget om och möter Pernillas blick.
– Lyssna på vad jag har att säga, Samantha.
Nina står tyst jämte Pernilla. Jag slappnar av.
– Han är farlig.
– Max? Inte en chans.
– Vad har hänt dig på sistone egentligen?

– Någon klippte av mitt hår när jag sov, det låg en lapp under min säng, någon har varit i min lägenhet när jag sover, bland annat.
Pernilla nickar och rättar till glasögonen.
– Har Max varit närvarande vid alla dessa tillfällen?
Jag stirrar på henne.
– Han skulle aldrig kunna göra det!
– Är du helt säker?
Jag är mållös. Nina tar tag om min handled och tittar på mig med en bedjande blick.
– Vi är bara rädda om dig.
Jag skakar på huvudet.
– Straffet är att personen ska skada Max. Varför skulle han välja det?
Mina vänner är tysta. Vi tittar på varandra en lång stund. Duggregnet har eskalerat till ett vanligt regn, och Pernillas glasögon täcks vattendroppar.
– Låter du det hända?
Nina tittar chockat på mig.
– Max vägrade något annat. Personen försöker få tag på mina nycklar och han säger att han klarar sig.
– Han bluffar. Se upp.
Ett skrik hörs plötsligt och det är som att tiden stannar upp. Det är Max. Jag tvingar mina ben att röra sig framåt. Pernilla och Nina springer efter mig. Max står utanför butikens bakdörr och håller sig för kinden.
– Helvete!
Sedan tittar han upp på oss.
– Vad hände?
Jag springer fram till honom och försöker flytta hans hand.
– Någon jävel skar mig!
Sedan stirrar han på Pernilla och Nina.
– Vad gör de här?
– Vi kom för att varna Samantha för dig. Jag vet vad du håller på med.
Pernilla tar ett självsäkert steg mot Max. Han gör det samma.
– Varna henne? Från mig? Tror du fortfarande att det är jag som skickar alla meddelanden? Någon attackerade mig precis!
– Du kunde mycket väl gjort det mot dig själv!
– Är det inte jävligt lägligt att du råkade vara här just nu?
Båda har börjat skrika på varandra. Jag lägger märke till hur Nina tar min hand. Det har hon alltid gjort när hon blir rädd, ända sedan vi var barn.
– Vad antyder du egentligen, Max?
– Att du ville kolla så "jobbet" blev utfört!
– Du är ju fan dum i huvudet!
Pernilla vände sig mot Nina och mig.
– Glöm inte vad jag sa.
Sedan tar hon tag om Ninas handled, och de försvinner runt hörnet vi mötts vid.