Anonym Avsändare

Kapitel 11. Uppbrott

                    

Köket är tyst. Nina letar efter några te-påsar i skåpen ovanför vasken, och jag bestämmer mig för att fylla vattenkokaren. Om jag inte får något att göra snart kommer jag att bli galen. De andra fyra sitter vi bordet, men alla undviker ögonkontakt med varandra. Max hade bett om att alla skulle träffas för att diskutera Nickes upptäckt.
– Ska vi säga något eller? Vi måste ta tag i det här.
Max tittar på de andra, men det enda svaret han får är från vattenkokaren som börjar puttra. Jag vill så gärna säga något, men vad? Att bryta tystnader är inte min grej.
– Okej, då får väl jag vara den som säger det. Någon av oss är en jävla skitstövel.
– Kan Nicke inte bara ha sett fel?
Nina tittar hoppfullt mot bordet medan hon häller upp kokhett vatten i en mugg.
– Jag har dubbelkollat. Lägg inte det här på mig!
Nicke blänger på Nina som vänder ner blicken mot sina vita strumpor.
– Okej ...
Då tar Pernilla ett djupt andetag.
– Okej, någon av oss gör den här skiten.
Max nickade från andra sidan av bordet.
– Japp. Och vi behöver gå till botten med det här. För det är inte okej.
Pernilla möter plötsligt hans blick.
– Och jag tycker att du är jävligt misstänksam ibland, Max.
Det blir helt tyst. En bedövande tystnad. Alla tittar nervöst på Max i väntan på en reaktion.
– Vad menar du med det?
Det är en varning, inte en fråga.
– Att det finns väldigt mycket som pekar på dig.
– Som vadå?
Max pratar sammanbitet och spänner sin blick i henne.
– Har du inte nycklar till Samanthas lägenhet?
– Det betyder väl ingenting?
Pernilla tittade på oss andra.
– Han är nyas i gänget. Säger inte det er något?
– Men Pernilla, det betyder ingenting.
Nina försöker lugna stämningen, som vanligt. Men misslyckas, som vanligt. Pernilla rättar till sina glasögon.
– Varför var han den första som tog ett straff? Det finns bara väldigt mycket som talar för att det är han.
Max slår händerna i bordsskivan och reser sig så hastigt att stolen välter bakåt.
– Jag är väl modigast här! Det är inte som jag är den enda som går att misstänka. Pernilla, du har alltid varit noga med att få bestämma. Dessutom vad det du som ville fixa reglerna.
– Det säger väl inte så mycket?
Nicke ställer sig också upp. Max är längre, men Nicke är grövre. Max är tyst en stund. Sedan stormar han ur rummet. Snart hörs smällen från ytterdörren. Vi tittar på varandra en stund.
– Jag är på Pernillas sida i det här.
Nicke ställer sig jämte henne.
– Va? Jag tänker i alla fall inte ta någon sida!
Nina sätter ner sin mugg så hårt att några droppar te träffar diskbänken. Sedan vänder sig alla mig mig, och med all rätt. Jag har varit tyst sedan vi kom dit, och nu har min pojkvän stormat ut ur lägenheten.
– Förlåt, men ni har fel ...
Jag tittar försiktigt på de andra. Sedan går jag också.

Min lägenhet är tom när jag kommer hem. Kattfan stryker sig mot sitt ben och spinner. Jag drar handen över hennes rygg ett par gånger innan jag tar av mig skorna och går in. Det är mörkt, som vanligt. Utanför regnar det, och det är kallt inne. Perfekt för att tända ett gäng ljus och titta på film. "Glöm inte att släcka ljusen innan du går". Jag kommer av mig. Vem var det som skickade det meddelandet? Vem är det som skickar alla dessa jävla meddelanden? Då piper min mobil till igen. Med skakande händer plockar jag upp den från väskan.
"Vad mörkt du har det". Jag skriker och tappar telefonen. Sedan ser jag mig omkring, men ingen är här inne. Kattfan ligger och sover på soffan, vilket hon aldrig skulle göra om det fanns någon annan än jag och Max i lägenheten. Jag går försiktigt till köket och tittar ut mot gatan, men det finns ingen där. Jag måste gissa, och jag måste göra en utmaning.
"Pernilla?" Det var den enda personen jag kom på just nu.
"Fel. Gå ut på gårdsplanen och vänta under trädet. Annars klipper jag en bit av ditt hår inatt."
Ännu en gång faller telefonen till golvet. Sedan gör även jag det. Telefonen går inte sönder, men jag börjar gråta. Jag gråter högre än vad jag gjort på länge. Jag gråter så högt att jag inte ens hör när låset rasslar. Max lägger händerna på mina axlar och jag hoppar till.
– Vad har hänt?
Han ser orolig ut. Jag torkar min näsa med tröjärmen. Det kanske är äckligt, men jag bryr mig inte.
– Jag fick ett meddelande.
Max plockar upp telefonen från golvet. Sedan får han en bekymrad min.
– Vad ska du göra?
– Jag vet inte ...