Anonym Avsändare

Kapitel 9. Princip

                    

Jag håller om Max så hårt jag kan. Av ren princip tänker han ignorera utmaningen och riskera att någon väcker honom. Eftersom han inte vet hur det kommer att gå till vill han inte spendera natten hos mig. Han stryker mig över ryggen.
– Jag kommer imorgon, slappna av. Du kan bjuda in Nina. Ha en tjejkväll!
Jag tar ett steg bakåt och tittar allvarligt på honom.
– Jag är nervös för din skull. Ring mig så fort du vaknar.
Han nickar.
– Jag lovar. Men nu måste jag verkligen gå. Okej?
Jag släpper honom och ger honom en kyss innan han lämnar lägenheten. Nina är här strax efter mitt samtal. Vi sätter oss i soffan. Kattfan har krupit ihop jämte henne och spinner.
– Jag är nervös.
– Var inte det. Vi pratar om Max!
Hon lägger handen på min axel och ler varmt.
– Jag vet ... men ändå. Jag tror att någon har kommit in i vår app. Jag vill i alla fall tro det.
– Jag också. Nicke verkar mindre och mindre säker på sin sak.
– Har du skickat några meddelande på sistone?
Jag skakar på huvudet.
– Nej, jag har slutat. Jag kan inte tänka klart längre. Så fort jag får ett meddelande blir jag rädd. Hur är det med dig?
– Same.
Vi suckar i kör. Det här är hemskt.

Föreläsningen är över och jag tar upp min telefon. Jag är lika nervös som vanligt när jag låser upp den. Har jag fått ett anonymt meddelande? Nej. Inte idag. Max har däremot äntligen ringt. Jag har inte hört något från honom sedan han åkte hem till sina föräldrar.
– Hallå?
– Hur gick det?
Jag vill inte slösa någon tid.
– Telefonen ringde oavbrutet hela natten. Så fort jag svarade la personen på. Självklart var det ett dolt nummer. Jag fick inte somna förrän vid sju så jag är rätt trött idag Förlåt för att jag vaknade så sent.
Jag suckar och sjunker ner på bänken utanför salen jag nyss lämnat.
– Vad ska vi göra nu? Vi vet att det inte är bullshit och tomma hot nu. Är det värt det?
– Jag tycker att vi ska snacka med de andra och ta det därifrån.
– Okej. Och du?
– Jag?
Jag suckar.
– Jag älskar dig. Det här är skrämmande och det känns verkligen overkligt. Jag vill bara påminna dig om att jag älskar dig.
– Jag älskar dig också. Vi kommer att lösa den här skiten.
Max låter lika självsäker som vanligt.

"Jag ser dig". Alla lampor är tända i köket och jag vet inte vilken sida av bordet jag ska sitta på. Så fort jag inte har blicken mot fönstret känns det som att någon ser på mig, men när jag tittar ut är gatan tom. Det har varit så hela kvällen. Max är iväg med sina kompisar och jag vill inte göra honom orolig. Jag gissade, självklart, fel. Nu för tiden gissar vi alltid fel. Jag har inte fått mitt uppdrag än, men det kommer nog snart. Hittills är Max den enda som vågat ta ett straff. Vi andra är rädda, riktigt rädda. Straffen verkar gradvis bli värre.
"Lämna 500kr i ett kuvert i lekstugan utanför huset vid midnatt, annars går någonting i din lägenhet sönder".
Jag greppar telefonen hårt och håller den mot bröstet. Jag vill inte det här längre. Jag orkar inte mer nu. En tår rullar ner för min kind och jag tar ett skälvande andetag. Sedan reser jag mig upp och går till sängen. Jag tänker gömma mig. På vägen till sovrummet dubbelkollar jag så att ytterdörren fortfarande är låst. Max har fått en nyckel av mig, och just nu är jag tacksam för det. Att lämna dörren olåst känns inte som ett alternativ. Kattfan ligger på min kudde. Hon tittar slött på mig när jag sätter mig i sängen, och stänger sedan ögonen igen. Jag kryper ner på den andra sidan och drar Max täcke över mig. Det är lika kallt som vanligt i det lilla rummet. Jag borde verkligen gnälla på hyresvärden igen. Mina tankar snurrar runt. Vem är det som skickar alla meddelanden egentligen? Är straffen bara tomma hot? Men Max trotsade utmaningen, och blev väckt hela tiden. Jag stänger ögonen och lägger handen på Kattfan. Hon spinner, nöjd över uppmärksamheten hon får. Ytterdörren öppnas och stängs. Trots att jag hör på stegen att det är Max kan jag ändå inte skaka av mig rädslan som gror i mig. Tänk om det är någon annan? Tänk om det inte är Max? När stegen kommer in i sovrummet sätter jag mig hastigt upp.
– Förlåt, väckte jag dig?
Max drar av sin svarta tröja när han pratar. Jag sjunker lättat ner igen.
– Nej, det är okej. Jag är bara på helspänn. Jag fick en utmaning. Men det läskiga är straffet.
– Jaha?
Han sätter sig på sängkanten jämte mig för att kunna läsa meddelandet. Sedan kniper han ihop läpparna.
– Det här är fan obehagligt. Ska någon komma in i lägenheten?
– Hur ska jag göra? Jag har inte så mycket pengar över!
– Vi löser det, okej? Jag har fått lön, jag kan bidra.
Jag nickar tyst.
– Vi får ta ut pengar imorgon.
Max pussar mig på pannan och kryper ner under täcket.
– Jag fixar det. Du har en tenta imorgon.
Helvete. Det hade jag glömt.